ten i allmän mening. Under vissa skeden av konstens historia har den varit ledande. Detta gäller den fornkristna konsten från 300-talet, den bysantinska fr. 500-talet och medeltidens romanska och gotiska stilströmningar fram till reformationen och högrenässansen i början av 1500-talet. Vid sidan av själva konstformernas utveckling måste ett studium av k. taga hänsyn till dess samband med liturgien och dess symboliska och ikonografiska karaktär. Redan katakombkonsten har en utpräglat symbolisk prägel och utgöres delvis av rent symboliska framställningar (Kristusmonogram, Kristussymboler, nattvardssymboler). Här möter oss också den typologiska anordning av motiven, som sedan skulle bli ett karakteristiskt drag i medeltidens k.: varje framställning av ett motiv ur frälsningshistorien i N.T. har sin förebildande gestaltning, sin »prototyp» eller »figura» i G.T. I S:ta Domitillas katakomb symboliseras Kristus i en målning av Orfeus, som med makten av sin lyras toner håller hela skapelsen fången. Som prototyp till Kristus ser man i omgivande bildfält Moses, som slår vatten ur klippan, Daniel i lejongropen och David med slungan. Sådana typologiska serier utbildades under medeltiden till ett omfattande system, som framställdes av teologerna i encyklopediska verk och under 1400-talet populariserades i blockböcker, bland vilka »Biblia Pauperum» (De fattigas bibel) är den mest kända. I den äldre medeltidens romanska konst har den ornamentala utsmyckningen en strängt stiliserad karaktär, medan gotiken rör sig med ett mer naturalistiskt formspråk. Högmedeltidens k., framförallt dess skulptur, framstår som en undervisning i konstens form om hela den religiöst gestaltade världsuppfattningen och livssynen. Särskilt fäster man sig här vid de franska katedralernas rikt utbildade portalskulptur. I den gotiska kyrkan spelar även den beundransvärda glasmålningskonsten en framträdande roll. Jämte sitt undervisande syfte har den medeltida k. även ett liturgiskt. Den vill i bildens gestalt giva uttryck åt gudstjänstens 657 KYRKOKONST handlande vid altaret, där de dagliga mässorna levandegjorde inkarnationens och offrets mysterium. Därför blir k:s centrala motiv Kristusframställningen och vid sidan om denna Mariabilden. Inkarnationen har ju förverkligats genom Maria som Gudaföderskan, Dei Genitrix. I den fornkristna konsten möter oss först sent den korsfästes bild (dörrskulptur i S:ta Sabina, Rom, omkr. 430). I absidmosaikerna och triumfbågens utsmyckning framställes Kristus under det fornkristna och bysantinska skedet som Allhärskaren (Pantokrator) och Världsdomaren. Motivet går igen i den romanska Majestas-figuren eller i tolkningen av Kristus som Rex Gloriae, Ärans konung. I ungmedeltidens romanska konst är Kristus alltjämt framställd som Ärans konung med kungakrona kring hjässan. På 1200-talet, under inflytande av Bernhards och Franciskus’ Kristus- och passionsmystik, börjar lidandesdraget starkare framhävas för att under 1300-talet stundom taga nästan skrämmande gestalt. 1400-talets skulptur har i detta hänseende en mer dämpad ton. Sedan 1200-talets senare del är kungakronan kring Kristi hjässa utbytt mot törnekransen. Kungamotivet har fått vika för det i mässan levandegjorda offermotivet. I den senmedeltida konstens betoning av Kristus som Smärtemannen och i framställningarna av passionshistorien skönjer man icke endast en allmän tidsströmning utan även en reflex av Kristi Lekamens kult, som påbjöds 1264 och alltmer kom att sätta sin prägel på det senmedeltida gudstjänstlivet. Även Mariabildens gestaltning genom tiderna står i samband med liturgiens och fromhetslivets utveckling. Ungmedeltidens romanska madonna framställes som Himladrottningen, sittande i en tronstol. I högmedeltidens franska skulptur framträder Maria som en ung furstinna med ädel hållning och av överjordisk skönhet. Redan under 1200-talet möter oss dock ett nytt motiv, Mater dolorosa, Smärtornas moder, som sörjande deltager i offret på korset. En motsvarighet till födelsehistorien och passionen i Kristusframställningarna utgöra i Mariabildens historia de två motivkretsarna Marias sju fröj- 658