1100-talet (Rogslösadörren, Östergötland; Våxtorpskistan, Småland). Liksom byggnadshyttan i Lund bildar utgångspunkten för vår romanska stenkonst, bli domkyrkobyggena i Uppsala, Linköping och Skara av största betydelse för den gotiska stenskulpturen. I Uppsala verka under 1200-talets senare del och vid början av 1300-talet franska mästare, som även utfört träskulptur av höggotisk hållning. Deras verk fortsattes av svenska träsnidare, som efterlämnat helgonskulpturer och krucifix i uppländska kyrkor. Gotland uppvisar under 1200-talet en högklassig träskulptur av västtysk och fransk inspiration, såsom Öjakrucifixet och madonnan från samma kyrka, vilkas förebilder få sökas i franska stenhuggarverkstäder. Under skedet 1260—1360 upplever den gotländska stenhuggarkonsten en blomstringstid i de originella portalskulpturerna, vilkas rika gestaltning ställer Gotland i särklass inom det nordiska konstområdet. Gotland uppvisar även en glasmäålningskonst utan motstycke på fastlandet. Det ung- och höggotiska måleriet har till stor del gått förlorat, då dekorationerna voro utförda på kyrkornas innertak av trä, vilka under 1400-talet revos och ersattes med tegelvalv. Ett enastående monument är de parisiskt eleganta kormäålningarna i Södra Råda träkyrka, Värmland, från 1323. Konstnärligt fullödig är även dekorationen på de plankor, som bevarats från Björsäters rivna stavkyrka, Östergötland, där en svensk mästare omkr. 1350 arbetat med en förfinat engelsk penselföring. Tidigt gotiskt kalkmåleri förekommer sparsamt i form av stiliserad arkitekturdekoration i Riddarholmskyrkan och Strängnäs domkyrka. Så mycket rikare företrätt är det senmedeltida kalkmáäåleriet, där Mälarlandskapen intaga en särställning. Hela beståndet av senmedeltida kalkmålningssviter från tiden 1440—1530 i Mälardalen uppgår till ett hundratal. Särskilt rikt flödar materialet i Uppland, där en rad skolor och mästare avlösa varandra (Johannes Rosenrod, Tensta 1437; Johannes Ivan, Vendel 1451—52; Ärentunamästaren; Vadstenasko- 661 KYRKOKONST lan; Peter och dennes produktive efterföljare Albert Målare eller Albertus Pictor, som dekorerat ett tjugutal interiörer; Tierpsmästaren; Eghil och Anders Martinsson, Valö omkr. 1530). Sengotiken ställer oss inför ett omfattande material av träskulptur (triumfkrucifix, Maria- och helgonbilder). Ett stort bestånd av såväl lybska och svenska som rikt dekorerade flandriska altarskåp, de senare av högt konstnärligt värde, är likaledes bevarat. Nämnas må Brüsselskäpet i Strängnäs domkyrka och Antwerpenskäåpen i Västerås domkyrka och Vaksala kyrka, Uppland. Den främsta friskulpturen är Bernt Notkes Sankt Göransbild i Stockholms Storkyrka, uppställd 1489. Från senmedeltiden äga vi även ett rikt bestånd av kyrkliga textilier. Reformationen gick fram med stor hänsyn till det medeltida konstbeståndet, även om Gustav Vasas konfiskation berövade kyrkorna en ansenlig del avy deras kyrksilver och klockor. Märkligt är, att sengotikens kalkmāåleri får en direkt fortsättning under reformationsseklet, varvid renässansinslagen, som framträda redan under 1500-talets första tredjedel (ex. Valö, Uppland) steg för steg vinna insteg i dekorationsmotiv och figurframställning. Renässansen sätter även sin prägel på altarets utformning. Altaret bygges upp som en hög skärmvägg i flera våningar med klassicerande motiv, såsom pilastrar, kolonner, bjälklag och gavelfronter. Stundom brukas som material marmor, sandsten och alabaster (Lunds domkyrka 1577), men vanligast är träskulptur i målning och förgyllning (Malmö S. Petri; Nyköpings Allhelgona; Falu Kristine). I stället för sengotikens rika skulpturnischer inpassas i altaruppsatsen målningar på väv eller träpannå. Från slutet av 1500-talet och under 1600-talets förra del tillföras kyrkorummen predikstolar med rik skulpturutsmyckning eller med inläggningsarbeten (Lunds domkyrka; Malmö 5S. Petri; Gårdstånga, Skåne; Tyresö, Sörmland). En ny stilfas i kyrkoinredningskonsten bildar den romerskt inspirerade barocken, som under 1600-talets senare del introduceras av Nic. Tessin d.y. och bild- 662