KYRKOKONST snidaren Burchard Precht. Karakteristiska arbeten av dessa mästare äro kungsstolarna och predikstolen i Stockholms Storkyrka samt predikstolen i Uppsala domkyrka (1707—09). Det romerska barockaltaret, altare alla romana, fick sin främsta exponent ì Prechts stora altaruppsats för Uppsala domkyrka, en efterbildning i trä och gips av Loyolaaltaret i Il Gesù i Rom. Barockens praktaltaren i form avy en portal med flankerande kolonner och kluven gavelfront förenklas under klassicismens epok till ett ramverk kring en målad altartavla eller ett kors, stundom med Kristi svepduk över tvärbjälken. En originell representant för kyrkomåleriet under 1700-talets senare del och det begynnande 1800-talet är bondemålaren Pehr Hörberg genom sina många altartavlor. Eljest gör nyklassicismens och det senare 1800-talets k. ett blekt och fattigt intryck. Först under 1900-talet framväxer en k. av verklig lödighet. En föregångsman är Olle Hjortzberg (Saltsjöbaden 1913) genom sina konstnärligt genomarbetade målningssviter. Till vår egen tids mest värdefulla insatser på k:s område måste man räkna de antikvariskt pietetsfulla restaureringarna av de gamla kyrkorummen och deras inventarier. Härvid har förre riksantikvarien Sigurd Curman varit en pioniär i landet. Litt.: A. L. Romdahl—J. Roosval, Svensk konsthistoria (Sthm 1913; delvis föråldrad, dock alltjämt av stort värde); H. Cornell, Den svenska konstens historia 1—2 (Sthm 1944—46) ; A. Lindblom, Sveriges konsthistoria 1—3 (Sthm 1944— 16). J. Roosval, Die Kirchen Gotlands (Sthm 1911); dens., Die Steinmeister Gotlands (Sthm 1918) ; O. Rydbeck, Lunds domkyrkas byggnadshistoria (Lund 1923); E. Wrangel, Lunds domkyrkas konsthistoria (Lund 1923); R. Blomqvist, Studier i Smålands romanska stenkonst (diss. Lund 1929); M. Rydbeck, Skånes stenmästare före 1200 (diss. Lund 1936). C. R. af Ugglas, Gottlands medeltida träskulptur (Sthm 1915); A. Lindblom, La peinture gothique en Suède et en Norvège (Sthm 1916); J. Roosval, Gotländsk vitriarius. De medeltida gotländska glasmålningarnas bestånd och historia (Sthm 1950). Studier i Upplands kyrkliga konst utg. av H. Cornell (Uppsala 1918); dens., Norrlands kyrkliga konst under medeltiden (Uppsala 1918); H. Cor- 663 nell—sS. Wallin, Uppsvenska målarskolor på 1400-talet (Sthm 1933); B. Söderberg, De gotländska passionsmålningarna (diss. Sthm, Lund 1942); dens., Svenska kyrkomålningar från medeltiden (Sthm 1951; populär, rikt illustr., instruktiv litteraturförteckn.); A. Branting—A. Lindblom, Medeltida vävnader och broderier i Sverige 1—2 (Sthm 1928—29); J. Roosval, Om altarskåp i svenska kyrkor och museer ur Mäster Jan Bormans verkstad i Bryssel (Sthm 1903); dens., Retables d'origine néerlandaise dans les pays nordique (i Revue Belge d'archéologie et d'histoire de lart 1933); J. de Borchgrave d'Altena, Les retables brabançons conservés en Suède (Bruxelles 1948; kortfattade beskrivningar, goda ill.). H. Rabén, Träskulptur och snickarkonst i Uppsverige under renässans och barock intill den prechtska stilens genombrott (diss. Sthm 1934); J. Roosval, Hofbildhuggaren Burchard Precht (Sthm 1905); B. Cnattingius, Pehr Hörberg (diss. Lund, Sthm 1937). R. S. Danmark. En kirkebygning og dens inventar har dette eneste formål sømmeligt at huse og indramme gudstjenesten. De skiftende tidsperioder hari byggemäåde og kunstopfattelse udtrykt sig forskelligt, men dette formål er uforandret. Hele Danmarks uoverskuelige arkitektoniske og kunstneriske kirkelige skat er næsten uden undtagelse skabt af mænd, der end ikke selv kendes af navn. Det første lag af kirker hos os er forsvundet allerede i middelalderen, og kun rester af tømmerplanker i jordgravede tomter (Lund, Hedeby) og spor af stolpehuller (Jellinge, Snoldelev) samt enkelte bjælkestykker (Hørning, Humptrup, Framlev) viser de gamle trækirkers konstruktion og vikingetidens kunststil. Fra midten af 1000-tallet begynder trækirkerne at afløses af stenkirker. Helst bruges bløde natursten, sandsten (det gamle Østdanmark), kridt (Østsjælland), kildekalk, »frådsten» (i kilderige egne), rhinsk tuf (i Ribe stift), men i langt de fleste sogne var man henvist til den hårde granit på markerne, snart omhyggeligt tilhugget i kvadre (især Jylland og Nordfyn), snart suppleret med rå og kløvet kamp (Østslesvig, Sydfyn), snart udelukkende dette sidste (især Sjælland). Fra midten af 1100-tallet trængte de røde brændte teglsten frem (Ringsted, Sorø, Lolland-Falster samt Vendland). 664