om stenkyrkornas äldre trätak, där sådana funnits, veta vi ingenting. Från tiden inemot 1300 ha vi i Åbo domkyrka en vegetabil ornamentik med anknytning till Sverige. Ungefär samtidiga äro de konstnärligt kanske mest betydande kalkmålningarna: helgongestalter och figurscener i ett par åländska kyrkor; de tyckas vittna om tyska stilinflytanden. Långt större är vår kunskap om de senmedeltida målningarna: å ena sidan en primitiv ornamentik med inmängda realistiska motiv, känd i kyrkor från Åland till Nyland, å andra sidan en grupp målningar, framförallt i Egentliga Finland, med rikare kolorit och stora figurkompositioner, som ofta präglas av realism. I Nykyrko (Kalanti) möter vi 1470 den mästare, som givit namn åt gruppen: Petrus Henriksson; hans konst har sina förutsättningar i Sverige. Starkare framträdande än i Nykyrko-gruppen äro de typologiska motiven i Lojo (Nyland) och Hattula (Tavastland; 1510-talet). Här ha vi troligen att göra med en inhemsk mästare liksom även i samtida målningar av mera folklig prägel i Esbo m.fl. nyländska kyrkor. Utan att kunna tävla med Sverige äger Finland ett stort antal träskulpturer. Äldst bland dem är en synbarligen västtysk madonnabild från 1200-talets början, som har motsvarigheter i den heterogena gruppen kring den gotländska Viklau-madonnan. Från Gotland och Uppland införas vid 1200-talets slut och c:a 1300 åtskilliga skulpturer. Om än vissa av de senare, som sammanhänga med den franska Uppsalaskolan, stå konstnärligt högt, är det likväl det gotländska inflytandet, som starkast påverkar skulptörerna i Finland; kanske voro somliga av dem inflyttade gutar. Talrika arbeten visa ett omisskännligt gotländskt påbrå men ha ofta en kärvare och strängare prägel. Ett antal av dem ha kunnat tillskrivas en konstnär som kallats Lundomästaren. Från 1300-talets slut och framåt träda tyska inflytanden i förgrunden. Det berömdaste konstverket från vår medeltid är den hamburgske Meister Franckes altarskåp från Nykyrko med målade bilder ur Barbara-legenden. Men i stort sett dominerar Lübeck importen, även om 669 KYRKOKONST t. ex. preussiska arbeten också kunna påvisas. De lybska arbetena efterbildas i förenklad form av finska träsnidare, och det samma gäller de stockholmska skulpturer som importeras. Under medeltidens sista decennier är den inhemska produktionen rik: den arbetar i en konservativ och primitiv stil med betonad frontalitet och vertikalitet, som starkt avsticker mot de samtidigt införda figurrika lybska och nederländska altarskåpens. Man ville säga, att stilen är nationell även i den meningen att skulpturerna återge nationella typer, människor ur konstnärernas egen omgivning. Inte heller i fråga om medeltida textilier är Finland vanlottat. Importen har omfattat italienska, tyska, nederländska tyger och broderier. I den inhemska textilkonsten ha hittills endast Nådendalsnunnornas arbeten kunnat utskiljas till en egen grupp. En del av broderierna ansluta sig nära till Vadstenabroderier, men vid sidan av dessa florerar i Nådendal en mera folkligt betonad stil, kännetecknad av horror vacui och av en slösande rikedom på träd, blommor, djur etc. Dessutom finnas från Nådendal vävnader i dukagång med växt- och djurmotiv, genom vilka vi få en föreställning om en eljest okänd gren av birgittinerkonsten. Guldsmedskonsten har icke att uppvisa arbeten av samma kvalitet som t.ex. den stockholmska 1300-talsskolan, men i Äbo ha likväl talrika guldsmeder varit verksamma. Från att tidigare helt och hållet ha efterbildat lybska arbeten bli de senmedeltida altarkärlen självständigare, men ha dock i regel en rätt provinsiell prägel. Järnsmidet sådant det bevarats i kyrkdörrars beslag har icke någon högre konstnärlig halt. Däremot böra bronsplåtarna på St. Henriks grav i Nousis, Egentliga Finland, nämnas: som helhet betraktade utgöra de ett enastäende prov på flandriskt konsthantverk under 1400-talets början (se bild vid art. Henrik). Med reformationen förlorade kyrkan sin ställning som den främsta uppdragsgivaren för konstnärerna. Varken kvantitativt eller kvalitativt kan de följande seklernas konst tävla med medeltidens. 670