s.k.kristenretteri Norge — den äldsta från 1024 — i de skånska och själländska kirkeretter — båda från tiden omkring 1170 — och i de svenska landskapslagarnas kyrkobalkar från 1200- och 1300-talen. Även i dessa lagar, som i första hand avsågo att reglera sockenprästens och böndernas inbördes skyldigheter och rättigheter, är inflytandet från den kanoniska rätten påtagligt. Att den världsliga lagen innehöll en särskild från den kanoniska rätten mer eller mindre avvikande k., stred emellertid mot medeltidskyrkans uppfattning och ingen av de nordiska landslagarna upptar någon speciell k. I praktiken kommo dock ärkebiskop Jon Raudes kristenrett från 1270-talet och Upplandslagens kyrkobalk att med tiden bli de viktigaste och i tillämpliga delar gällande lagar även efter reformationen i resp. Norge och Sverige. Först kyrkolagen av 1686, prästerskapets privilegier av 1723 och 1734 års lag ersatte definitivt den medeltida kyrkobalken i Sverige. I den kyrkliga lagstiftningens historia innebär reformationen en vändpunkt. De kyrkoordningar, som nu tillkommo, äro utarbetade i anslutning till Luthers regementslära. Då det andliga regementet endast har ordet och inga tvångsmedel till sitt förfogande, innehålla dessa kyrkoordningar inga lagföreskrifter i egentlig mening utan endast ordningsföreskrifter. Lagen, som till sin förutsättning har svärdet, våldet, tillhör det världsliga regementet eller överheten, som därför också är vårdare av lagens båda tavlor eller tio Guds bud och sålunda äger att utfärda lagar rörande avguderi, hädelse, vidskepelse, svordomar och sabbatsbrott. Straffbestämmelser häremot intogos också i missgärningsbalken i 1734 års lag. Först senare omvandlas de evangeliska kyrkoordningarna till k. Avgörande faktorer ha härvid varit Gamla testamentet, den kanoniska rätten och naturrätten. Sedan medeltidskyrkans politiska och ekonomiska maktställning krossats i Sverige-Finland 1527 och i Danmark-Norge 1536, blev frågan om en närmare reglering av de kyrkliga förhållandena omedelbart aktuell. 677 KYRKOLAG I Sverige-Finland blev det slutgiltiga resultatet kyrkoordningen av 1571*, förfatav Johan III och antagen av prästerskapet på kyrkomötet i Uppsala 1572. I Danmark-Norge uppdrog Kristian III åt en av kyrkomän sammansatt kommitté att utarbeta en kyrkoordning. Denna stadfästes av konungen 1537 och utgavs på latin, varefter den översattes till danska och antogs — efter en del ändringar och tillägg — av riksrådet på en herredag i Odense och av lagtingen i Oslo och Bergen 1539 samt trycktes (jfr Kirkeordinansen 15839). Tre år senare utkom den under rubriken: »Den rette ordinans». Först 1607 fick Norge en egen ordinans »epffter det Rigis Leilighedt och Nødtørfft» men i nära anslutning till den danska (jfr Kirkeordinansen 1617). Både den danska och den svenska kyrkoordningen avslutas med en erinran om eventuella kompletteringar, om något skulle ha förbigåtts. Enligt den danska Ordinansen utlovade konungen att med riksrådet och lärde mäns råd »förvandla och revidera» den. Så skedde också främst genom de s. k. Ribeartiklarna av 1542 och förordningen av 1629 om »Kirkens Embede og Myndighed», som förklaras vara en av konungen och rådet utfärdad förklaring till Ordinansen. Två år senare eller 1631 planerade Kristian IV att som ett särskilt tillägg till Ordinansen utge och bearbeta alla efter 1542 utfärdade förordningar och infordrade med anledning därav biskoparnas förslag. Initiativet fullföljdes dock icke. I stället intogs ett helt komplex av kyrkostadgar i Recessen av 1643. Detta uppslag fullföljdes sedan av Kristian V, som lät revidera föreskrifterna i 1542 års Ordinans liksom senare tillkomna förordningar i överensstämmelse med enväldets principer och införde allt i Danske Lov av 1683 och i Norske Lov av 1687 under rubriken: »Om Religionen og Geistligheden». Ordinansens liturgiska föreskrifter överfördes till Kirkeritualet af 1685* och Alterbogen av 1688. Ordinansen av 1542 hade härmed blivit en lag av samma karaktär som den världsliga lagen. Efter enväldets fall fastställdes i grundlagen av 1848, att »folkekirkens Forfatning ordnes ved Lov». 678