KYRKOLAG Denna »löftesparagraf» har emellertid icke trots alla försök resulterat i en representativ författning för den danska folkkyrkan (se nedan). Se även Kirkerett, Kyrkoförfattning. Sverige. Den svenska kyrkoordningen av 1571 fick sin första komplettering i den av Johan IJI framtvingade Nova Ordinantia av 1575, som förblev gällande till Uppsala möte 1593. Under 1600-talet nedlade kyrkomännen i Sverige och Finland ett intensivt arbete på kyrkolagstiftningens område. Alla voro ense om behovet av en förbättrad kyrkoordning, men meningarna voro mycket delade, då det gällde frågan, om kyrkoordningen av 1571 skulle kompletteras eller revideras. Under kommittéarbetena på 1650-talet segrade revisionskravet och resultatet av prästernas arbete föreligger i det mycket omfattande förslaget av år 1682. Bakom tillkomsten härav stod Karl XI och han genomdrev också den fortsatta revisionen, som 1686 resulterade i en av konungen stadfäst och av riksdagen — utan granskning — antagen »Kyrkolag och -ordning», en titel som väl karaktäriserar denna ännu i dag gällande kodex (jfr Kyrkolagen 1686). Frågan om en revision av 1686 års k. har emellertid varit aktuell sedan 1719 och flera förslag ha utarbetats (1731, 1828, 1846 och 1873), fast med negativt resultat. Då emellertid k. av 1686 under tiden undergått betydande förändringar och kompletterats på en mängd punkter, har följden blivit, att den i sitt nuvarande skick är behäftad med allvarliga brister. Enligt gällande svensk grundlag faller k. inom området för konungens och riksdagens gemensamma lagstiftningsrätt, »dock att härvid erfordras samtycke jämväl av allmänt kyrkomöte»; i privilegiefrågor, och till dessa hörde före 1910 de viktigaste frågorna rörande prästerskapets avlöning, har kyrkomötet endast vetorätt, och s.k. kyrkostadgar anses tillhöra konungens ekonomiska och administrativa förordningsmakt. Dessa grundlagens bestämmelser ha bl. a. medfört, att frågan om förhållandet mellan k. och kyrkostadga varit mycket omdebatterad och i hög grad försvårat arbetet på en ny k. Inom kyrko- 679 mötet har man också på sista tiden låtit det gamla revisionskravet falla och i stället yrkat på en kodifiering av gällande rätt på k.-stiftningens område. Beslut härom fattades av 1951 års kyrkomöte. Dessförinnan hade emellertid Kungl. Maj:t uppdragit åt särskilda sakkunniga att utreda, »vad i grundlag rätteligen skall med begreppet kyrkolag förstås». Som supplement eller kommentarer till den officiella k. kan man närmast betrakta de många synodalstatuter eller »monita», som biskoparna särskilt i äldre tid utfärdade vid stiftsmötena (landemoder), avsedda att närmare reglera prästernas livsföring och ämbetsförvaltning. Av liknande karaktär äro de cirkulär (»cleri comitialis cirkulär»), som den svenska riksdagens prästestånd utfärdade under åren 1723—1866. Gällande lagar och förordningar för svenska kyrkan ingå i den av G. Wetterberg utgivna Handbok i kyrkolagfarenhet (6 ed. Lund 1950). Detta arbete är uppdelat i tre avdelningar: 1. Kyrkolagen av 1686 och prästerskapets privilegier av 1726, 2. Lagar och författningar hörande till kyrkolagfarenheten — i nära anslutning till den uppdelning, som går tillbaka till 1571 års kyrkoordning och 1686 års k. — och 3. Allmänna författningar. En helt annan princip har tillämpats av T. Nothin, som i Svensk lagsamling 15: Kyrkorätt (Sthm 1952) utgivit alla av trycket utkomna lagar och författningar. Utg. har medtagit den »författningstext, vilken prästmännen i och för sin tjänst hava att tillämpa», uppdelat materialet på elva kap. och helt frångått den indelningsgrund, som förekommer i 1686 års k. Det sista kap. innehåller dock en översikt över 1686 års k. jämte prästerskapets privilegier. Litt.: Allmänt: E. Hertzberg, De nordiske retskilder (Nord. retsencyklopædi 1, 3, Khvn 1890); V. A. Rinander, Kanonisk rätt och nutida offentlig rätt (diss. Uppsala univ. årsskr. 1927: Jur. 1.); H. E. Feine, Kirchliche Rechtsgeschichte 1 (Weimar 1950). Danmark: Danske Kirkelove 1—3, utg. av H. Fr. Rørdam (Khvn 1883— 89); C. T. Engelstoft, Kirkeordinantsens historie (i Kirkehist. saml. R. 2, bd 2, Khvn 1860—62); Peder Palladius’ Danske skrifter, utg. av Lis Ja- 680