cobsen, 1 (Khvn 1911—12); J. O. Andersen, Da den danske kirke skulle ordnes »evangelisk» (i Dansk kirkeliv 1933); P. J. Jørgensen, Dansk retshistorie (Khvn 1940); Niels K. Andersen, Kanonisk rets inflydelse på Jydske lov (i Med lov skal land bygges, under red. af E. Reitzel-Nielsen, Khvn 1941); L. Weibull, Tiden för de skånska och sjælländska kyrkolagarnas tillkomst (i Scandia 1943); Louis Petersen, Omrids af dansk kirkelovgivning siden Grundloven af 5. juni 1849 (i Kirkelovene af 1922, Khvn 1944); H. J. H. Glædemark, Kirkeforfatningsspørgsmaalet i Danmark indtil 1874 (diss. Khvn 1948). Norge: O. Kolsrud, Kristenret og kirkeordinants (i Den norske kirkes mindeskrift ved reformationens +00-aarsjubilæum 1917, Oslo 1917); K. Hansson, Norsk kirkerett (Oslo 1935); G. Heber, Norske rettsreglers historie (Oslo 1938—39); J. A. Seip, Sættargjerden i Tunsberg og kirkens jurisdiksjon (diss. Oslo 1942). Sverige: Kyrkoordningar och förslag därtill före 1686 1—3 (Handlingar rör. Sveriges hist. 2:2—4, Sthm 1872—1920); Hj. Nordin, Kyrkolagsförslaget af år 1731 (Nyköping 1899); V. Sjögren, De fornsvenska kyrkobalkarna (i Tidskrift for retsvidenskap, Kristiania 1904); O. Hippel, Kyrkolagskommittén 1824—1846 (diss. Göteborg 1914); O. Holmdahl, Studier öfver prästeståndets kyrkopolitik under den tidigare frihetstiden 1—2 (Lund 1912—19); D. Helander, Kyrkolagsförslaget 1873 (Lunds univ. årsskr. N. F. Avd. 1, bd 27, nr 4, 1931); Kyrkoordningsförslaget av år 1608 utg. av G. C. Piltz (Skrifter utg. av k. hum. vetenskapssamf. i Lund 19, 1935); S. Kjöllerström, Striden om 1571 års kyrkoordning under 1600-talet (i Svensk teol. kvartalskr. 1940); dens., Kyrkolagsproblemet i Sverige 1571—1682 (Sthm 1944) ; Y. Brilioth, Den senare medeltiden 1274— 1521 (Sthm 1941); dens., Svensk kyrkokunskap (2 ed. Sthm 1946); S. Kroon, Det svenska prästmötet under medeltiden (diss. Lund, Sthm 1948); H. Sundberg, Kyrkorätt (Sthm 1948); K. Högberg, Kungl. Maj:t och kyrkomötet (Sthm 1951); G. Grefberg, Kyrkomötet och kyrkans ekonomiska lagstiftning (Sthm 1951); C.-E. Normann, Cleri comitialis cirkulär 1723—1772 (Sthm 1952). S. Kj--m Finland. Sveriges kyrkoordning av 1571 och k. av 1686 (utgiven på finska 1688) gällde även i Finland, låt vara att stiftssjälvständigheten, biskoparnas föreskrifter och insatser under hela den svenska tiden här hade en speciell betydelse på grund av avstånd och egenartade förhållanden. När lan- 681 KYRKOLAG det 1809 skildes från Sverige, förblev 1686 års k. i kraft. De omfattande befogenheter, som k. gav konungen, övergingo på Rysslands grekisk-katolske kejsare, en säregen situation. För kontinuiteten i de kyrkliga förhållandena hade k:s fortsatta giltighet en avgörande betydelse, icke minst med tanke på de risker, som det nya läget innebar. Samtidigt bildade denna k. en god grund för den fortsatta kyrkorättsliga utvecklingen, som företer stor självständighet och märkliga vinningar. Under seklets förra del arbetade kyrkolagskommittéer med ärkebiskop J. Tengström och juris professor J. J. Nordström (k.- förslaget 1845) som ledande män, men dessa strävanden ledde icke till några definitiva resultat. Senare blev F. L. Schauman den ledande och dominerande gestalten i k:s-arbetet. Han har huvudförtjänsten av k:s-förslaget av 1863, grunden för Finlands nya k. av 1869. Det genom väckelsen fördjupade medvetandet av kyrkans rent religiösa karaktär, tidens liberalism, Schaumans frisinne och stora förtrogenhet med samtidens kyrkorättsliga strömningar samt en strävan att trygga kyrkans ställning, även med tanke på landets politiska läge, voro de avgörande faktorerna i k:s-arbetet. K. av 1869 kom till såsom en statens lag, men när den trätt i kraft, var den en kyrkans egen ordning, som kunde förändras endast genom kyrkans initiativ. Avsikten var att den skulle innehålla endast sådana lagbestämmelser, som icke allenast gällde kyrkan, utan också kunde tänkas utgå från henne såsom kyrka. Genom denna k. fick Finlands kyrka en friare ställning till statsmakten än någon annan nordisk kyrka ernått. Det viktigaste organet för kyrkans självstyrelse blev kyrkomötet. Prästmötena fingo initiativrätt bl. a. i frågor rörande k. och kyrkliga böcker. Som en lag blott för den lutherska kyrkan erkänner k. av 1869 möjligheten av andra samfund och därmed religionsfrihetens grundsats, som dessutom uttalas i en särskild paragraf. Frihetstanken erhöll även andra uttryck. Lekmännens andel i kyrkligt arbete och administration ökades. Domkapitlen reformerades. 682