KYRKOLAGEN AV 1686 Forhandl. om Christian V.s danske og norske lovs anden bog og Kirkeritualet for Danmark og Norge (i Teol. tidsskr. for den ev.-luth. kirke i Norge, N.R. 4, 1876); 7. H. Aschehoug, Norges nuværende statsforfatning 2 (2. ed. Kristiania 1892 s. 476 flg.); A. Taranger, Borgerlig lov og kirkelov (i Luth. Kirketidende 1922); dens., Utsikt over den norske retts historie. 1. Rettskildenes historie utg. ved K. Robberstad (2. ed. Oslo 1935); F. Castberg, Norges statsforfatning 2 (2. ed. Oslo 1947; s. 56 og 182 ff.). Kr. H. KYRKOLAGEN AV 1686. I slutorden till Kyrkoordningen (KO) 1571* framhåller Laurentius Petri, att om något fattades kunde det »väl med tiden härtill satt varda». Detta principuttalande kom länge att bli bestämmande för det arbete, som nedlades på en förbättrad och utökad KO. Nova ordinantia, som ägde officiell giltighet under tiden 1575 —1593, samt de tre kyrkoordningsförslagen av 1608, 1619 och 1626 äro nästan uteslutande kompletteringar av 1571 års KO. De viktigaste tilläggen i de tre sistnämnda förslagen röra läran, kyrkotukten, den kyrkliga ekonomien och prästtillsättningarna. Då revisionsarbetet återupptogs 1649, blev Västeräåsbiskopen Olaus Laurelius en ivrig förespråkare för kompletteringsprincipen. KO av 1571 skulle vara utgångspunkten för arbetet och de tillägg, som måste göras, skulle både sakligt och formellt anpassas efter denna. Riksdagsbesluten 1649, 1668 och 1675 om KO:s revision äro också avfattade i enlighet med denna princip. Av sina motståndare tvingades väl Laurelius att åtminstone i någon mån jämka på sin princip, men i hans māânga förslag från 1649—1665 ingår dock den gamla KO ganska obeskuren. Kravet på en mera genomgripande revision både i fråga om innehåll, disposition och stil hade dock framförts både av Kungl. Maj:t och av en del kyrkomän, såsom Johannes Matthiae, Erik Emporagrius och Lars Stigzelius. Delvis segrade dessa krav i den kommitté, som under åren 1655—1659 nedlade ett mycket omfattande arbete på en ny KO. Resultatet blev emellertid endast ett koncept och ett mycket innehållsrikt protokoll; detta koncept ligger till grund för det förslag, som går under Erik Emporagrius’ namn; även reservanten i kommittén, Lau- 687 B, o Emag publice : Jame ther tl Görige Stadgar zsp af Seban Georg Eat, Titelbladet till Kyrkolagen 1686. relius, har tagit hänsyn till de kommitterades krav och önskemål. Efter Karl X Gustavs död (1660) avstannade arbetet på en ny KO, men frågan stöttes och blöttes under hela förmyndarregeringen (1660—1672). Först under Karl XI återupptogs revisionsarbetet och ledde nu till ett positivt resultat. På grundval av de tidigare förslagen utarbetade prästeståndet vid riksdagen 1682 ett mycket utförligt förslag, som emellertid omedelbart utsattes för en ganska skarp kritik och gav upphov till ett av en lekmannakommitté utarbetat motförslag av år 1685. På hösten samma år tillsattes så en av präster och lekmän sammansatt kommitté, som i febr. 1686 till Karl XI överlämnade sitt kompromissförslag. Detta granskades sedan omedelbart i detalj av konungen och rådet; resultatet av granskningen blev vissa ändringar och framför allt strykningar. Redan på 1650-talet hade man enats om att ur den nya KO utmòönstra de liturgiska föreskrifterna, ritualen och bönerna. KO skulle 688