endast innehålla lagbestämmelser (»leges») och handboken »modus eller sättet att allt utföra efter leges». Så långt sig göra lät, genomfördes sedan denna princip. Under inflytande av naturrättens lagbegrepp beslöts sedan i rådet, att alla bestämmelser av ekonomisk karaktär skulle strykas i den nya KO. Följden härav blev, att de i de föregående förslagen intagna föreskrifterna om prästernas och kyrkornas ekonomiska förhållanden strökos. Samtidigt beskuros kraftigt de tidigare rätt utförliga bestämmelserna om den kyrkliga jurisdiktionen och domkapitlen ställdes under världsliga domstolar som överinstans. Frågan om stilen hade länge utgjort ett omdebatterat spörsmål, och under inflytande från G.T. och den kanoniska rätten segrade till sist den uppfattningen, att den nya KO skulle avfattas som en lag. Den definitiva utformningen i formellt hänseende överlämnade konungen och rådet till Erik Lindschöld, som också fick i uppdrag att skriva förordet. Det var ursprungligen Karl XI:s mening, att den utarbetade kyrkolagen (KL) skulle föreligga till den riksdag, som sammanträdde i sept. 1686. Så blev icke fallet, men trots detta undertecknade Karl XI den 3 sept. den urkund, som innebar KL:s officiella stadfästelse. Riksdagen, som under hela tiden räknat med att få ett ord med i laget, förbigicks. Med Lindschölds hjälp lyckades det nämligen konungen att få ständerna att in blanco erkänna KL som »en lag oss och våra efterkommande till hörsam efterföljd». Efter ytterligare bearbetning, varvid även några av rikets biskopar hördes, blev KL färdigtryckt i dec. 1687 och på nyåret 1688 utsänd till rikets domkapitel. Den nya KL bar titeln: »Kyrkio-lag och ordning, som ... konung ..…. Carl then elofte ...åhr 1686 hafwer låtit författa, och åhr 1687 af trycket utgå och publicera». Med KL följde förordningen om domkapitel av den 11/2 1687 samt stadgorna om eder och sabbatsbrott samt om slagsmål, oljud och förargelse i kyrkan. KL av 1686 är ett barn av det karolinska enväldet och vilar i princip på identiteten mellan det kyrkliga och borgerliga samfun- 689 KYRKOMUSIKER det. Denna identitet har sedan undan för undan sönderbrutits, och utarbetandet av en ny kyrkolag har alltsedan 1720-talet varit ett aktuellt problem, men alltfort är 1686 års KL gällande lag; som intet annat aktstycke har den också präglat den svenska kyrkan — liksom dess systerkyrka i Finland — och givit den dess organisatoriska fasthet och slutenhet, dess liturgiska uniformitet och fasta förankring i samhället. Litt.: Se Kyrkolag. S. Kj—m KYRKOLAGEN FÖR EVANGELISK-LU- THERSKA KYRKAN I FINLAND 1869, se Kyrkolag. KYRKOMUSIK, se Kirkemusik. KYRKOMUSIKER. Historia. Kyrkomusiken har alltid haft sina egna ämbetsmän i kyrkan. I äldre tider var det naturligt, att dessa voro präster, framför allt så länge kyrkomusiken i huvudsak var vokal, utförd som växelsång mellan prästen-liturgen och församlingen-kören och dess försångare. I domkyrkorna hade en av domkapitlets prelater, kantorn, sången om hand, och i de större kapitlen hade han subcantorn vid sin sida. Kantorn var ursprungligen försångare i synagoggudstjänsten. När vi på 300-talet möter honom i kyrkan, är han försångare och ledare av den kyrkosång, som utvecklades till den gregorianska. Han blev också ledaren för den körskola, schola cantorum, inom vilken denna sångart övades. När den flerstämmiga kyrkosången uppkom och utvecklades, kallades även dess ledare kantor. Då kyrkosången hade sin rikaste utformning vid domkyrkorna, där också de blivande prästerna utbildades, var det naturligt, att kantorn blev en av domkapitelsmedlemmarna. En kantor fanns i de flesta nordiska domkapitel under medeltiden. I landsförsamlingarna ägde kyrkomusiken ett ringa omfång i jämförelse med katedralkyrkorna. För kyrkosången ansvarade sockenprästen ensam med hjälp av sin klo ckare (i Danmark kallad degn, av lat. diaconus, tjänare). Denne var huvudsakligen tillsatt för kyrkoväktarsysslorna och som prästens biträde, men ägde även vissa gudstjänstuppgifter såsom »ministrant», var- 690