KYRKOMUSIKER vid han hade att svara för församlingens andel i mässans och tidegärdens liturgiska partier. Så länge kyrkomusiken även efter reformationen i huvudsak var vokal, handhades den på likartat sätt som under medeltiden. Det var sålunda skolornas lärare och elever, som upprätthöllo kyrkosången i stads- och domkyrkor. Ledaren av denna kyrkosång liksom av sångundervisningen i skolorna, som hade rent kyrklig prägel, var director cantus eller någon annan av skolans lärare och han övade såväl gregoriansk som flerstämmig sång. I landsförsamlingarna, där tillgång till skolelever ej fanns, blev klockaren, degnen, utan att i regel vara skolad därtill, försångare och ledare av koralsången i och med att den lutherska församlingssången uppkom och utvecklades. Först när orgeln infördes i landsförsamlingarnas kyrkor fingo dessa i organisterna sina första k. i egentlig mening. Utvecklingen gick emellertid i Norden ganska långsamt. Kända här redan på 1300- och 1400-talen i domkyrkor och andra stadskyrkor med präster som organister, blevo orglarna vanliga på landsbygden först i slutet av 1600- och början av 1700-talen — på Island först på 1800-talet. De infördes ofta under motstånd. Man fruktade nämligen, att den vokala kyrkomusiken skulle få träda åt sidan för den instrumentala. Orgelns användning kringgärdades med stränga bestämmelser. Den skulle främst användas för utförande av självständiga musikstycken och för intonering av sångpartierna men icke för beledsagande av församlingssången. Då orgeln hade denna inskränkta uppgift, blev tillsättandet av särskilda organister ofta uppskjutet och långt in på 1700-talet mäste t.ex. i Sverige Kungl. Maj:t och de kyrkliga myndigheterna påminna församlingarna om att icke låta sina orgelverk förstöras genom att icke anställa organister. Den vokala och den instrumentala kyrkomusiken skulle ännu länge äga skilda företrädare. Klockare- och organisttjänsterna förenades endast, där klockaren var kunnig i orgelspelning och organisten var villig att ätaga sig alla klockaresysslorna. Klockaren 691 ledde fortfarande kyrkosången. Han skulle »under sjungandet stå på någon plats mitt i kyrkan och hålla den enfaldige och olärde hopen rätt vid tonen». Han skulle även lära församlingens ungdom att sjunga psalmer. I och med att de dittills självständiga degnämbetena i Danmark 1814 indrogos, övergick degnens uppgifter till folkskolans lärare som därmed även blevo k. Till »kirkesanger» utnämndes den av en församlings lärare, som menighedsrådet fann bäst skickad därtill. Han var emellertid ej pliktig att vara organist, såvida ej särskild överenskommelse därom träffats. Även organisterna äro emellertid numera på landet som regel lärare, medan stadskyrkornas organister ha sin tjänst som k. som huvuduppgift. Utvecklingen blev densamma i Norge. Ledningen av kyrkosången övergick i S verige mer och mer till organisterna såsom mera musikaliskt utbildade. Sedan folkundervisningen reglerats 1842 och varje församling erhållit sin folkskollärare, ha folkskollärare-, organist- och klockare-befattningarna allmänt förenats (s.k. »förenad tjänst»). I huvudsak endast stads- och andra större församlingar samt flertalet landsbygdsförsamlingar i Lunds stift behöllo särskilda organisttjänster, som ej voro förenade med lärarbefattningar. I anslutning till den gamla skolkantorsinstitutionen anställde vissa större städer särskilda kantorer eller kyrkosångare för ledningen av sången. Sedan år 1881 en särskild kyrkosångareexamen inrättats, vilken krävdes för sådana befattningar, blev uppfattningen emellertid snart gällande, att kyrkosångare- (kantors-) befattningen även på landsbygden var något vid sidan av organist- och klockarebefattningarna, ehuru den borde förenas med dessa eller endera av dem. Den gängse benämningen på k. i landsförsamlingarna bleyv också kantor. K.s utbildning och kompetens var i äldre tider ej föremål för lagstiftning. Om klockaren stadgades i Sverige endast, att han skulle »hava gåvor av natur och konst att försvarligen sjunga psalmer och andra övliga sånger vid gudstjänsten». Organisterna voro till en början ofta utlänningar 692