KYRKOMÖTE På Island har utvecklingen gått långsammare än i övriga nordiska länder. De som nu inneha någon sorts kyrkomusikerexamen ha i allmänhet avlagt denna i Danmark. På Island torde k. med organistexamen ännu höra till undantagen. Församlingssången står dock mycket högt, och det är icke ovanligt, att koralerna sjungas flerstämmigt. Se även Kyrkotjänare. Litt.: 1950 års kyrkomusikerstadga; Riksdagens uppdrag åt särskilda sakkunniga att utreda frågan om inrättande av särskilda kyrkomunsikerbefattningar 1953; Finlands kyrkolag, ändringar av 1954; Lov om kirkemusik i Norge av 1917; Lønningsloven af 1946 för Danmark. S. €. KYRKOMÖTE. Då Kristian III 1536 sammankallade ett generalkoncilium (generale concilium) till Odense, hänvisade han till de k., som hållits i »gamla konungars tid i den heliga kyrkan och annorstädes». Sambandet mellan reformationstidens k. och tidigare provinsialkoncilier är också uppenbart och underströks både av Petrus Palladius i Danmark och Laurentius Petri i Sverige. Benämningen på dessa k. var dock rätt varierande. I Danmark och Norge synes termen synod (synodus) ha varit den allmänt förekommande, medan man i Sverige-Finland talade om koncilium, nationalkoncilium (concilium nationale), om generalsynod (synodus generalis), om allmänt provinsialkoncilium och om allmänt prästmöte. Från de medeltida provinsialkoncilierna skilja sig de senare k. bl. a. därigenom, att de sammankallades av den världsliga överheten och icke av ärkebiskopen. I Danmark-Norge kallades till dessa k. i regel endast biskoparna (superintendenterna), medan i Sverige-Finland även representanter för det lägre prästerskapet deltogo. Vid k. i Uppsala 1593 var sålunda antalet närvarande prästmän något över 300. Enligt Laurentius Petri hörde till ett k:s uppgifter att bilägga lärostrider, avskaffa uppkomna missförhållanden och åstadkomma uniformitet i riter och kyrkliga ceremonier. Särskilt i sistnämnda hänseende ha reformationstidens k. spelat en betydande roll 695 och de beslut, som fattades vid dessa k., blevo i regel av mycket stor betydelse för utvecklingen. Bland k. i Danmark-Norge må följande nämnas: 1540 i Köpenhamn, 1542 i Ribe, 1546 i Antvorskov, 1555 och 1579 i Köpenhamn, 1614 i Kolding och 1629 — det sista i Köpenhamn. För Sverige-Finland äro de tre k. i Örebro 1529, i Uppsala 1572 och 1593 de avgjort viktigaste och en direkt fortsättning på det medeltida provinsialkonciliet. I Sverige-Finland möta dessutom en annan typ av k., som hållits i samband med kungliga familjehögtider och andra lägliga tillfällen. Till dessa höra främst k. i Uppsala 1536. Exempel på av ärkebiskoparna sammankallade k. finnas också, t. ex. k. iì Uppsala 1539 och 1595. Sverige. Av reformationstidens alla k. intar Uppsalakonciliet 1593 en särställning och olika åsikter ha framförts beträffande detta mötes karaktär av k. eller riksdag. Frågan är emellertid av rätt underordnad vikt, då det avgörande är, att mötesbeslutet eller bekännelsen om läran, ceremonierna och kyrkotukten på prästernas initiativ underskrevs av alla ständer i hela riket eller inalles av 1934 enskilda samt borgmästare och råd i 36 städer och 197 landskap och härader. Beslutet är sålunda en av hela folket med hertig Karl och rikets råd i spetsen antagen föreningsakt angående religionen i landet och utgör härigenom en av svenska kyrkans bekännelseskrifter. Det trycktes första gången 1594 tillsammans med de övriga vid 1593 års k. officiellt antagna bekännelseskrifterna, d. v. s. de tre ekumeniska symbola och Confessio Augustana. På grund av den roll k., enkannerligen Uppsala möte 1593, spelat för utvecklingen i Sverige och Finland under reformationstidevarvet, förblev tanken på ett av konungen i utomordentliga fall sammankallat k. som högsta instans i frågor rörande läran och ceremonierna levande under både 1600- och 1700-talen. I de av prästerskapet utarbetade kyrkoordningsförslagen 1650—1682 ingå också bestämmelser om ett k. med valda representanter för både präster och lekmän. Dessa bestämmelser strökos emellertid i kyrkolagen av 1686, och först i samband 696