P med den ortodoxa enhetskyrkans begynnande upplösning och det ökade intresset för kyrkostyrelsens ombildning i presbyteriansk riktning med lekmän som aktiva medlemmar vid sidan av prästerna blev frågan om ett k. åter ett aktuellt problem. Det första förslaget till ett av präster och lekmän sammansatt k. framlades 1837 av J. H. Thomander, ett förslag som sedan upptogs i 1846 års kyrkolagsförslag. Hos Thomander ingår kravet på ett k. som ett led i hans strävan att skilja allt borgerligt-kommunalt, allt politiskt från kyrkan och överlämna detta till statliga och kommunalla myndigheter och skapa självständiga organ för de kyrkliga ärendena. För handläggande av sina egna angelägenheter måste kyrkan, menade Thomāånder, ha »sin särskilda plats, sin särskilda tid och sina särskilda målsmän». I debatten om ett K. kom även religionsfrihetsfrågan och kravet på en representationsreform att spela en icke obetydlig roll. För att undgå radikalare omgestaltningar motionerade också den konservative politikern Aug. von Hartmansdorff vid riksdagen 1853—5354 om ett vart sjätte år sammanträdande k. men utan beslutanderätt. Förslaget vann dock icke riksdagens bifall och vid nästföljande riksdag (1856—58) framlade Thomander i en motion i prästeståndet sitt förslag i något överarbetad form. Förslaget antogs av riksdagen, och det blivande k. tillerkändes petitions- och motionsrätt. Då konungen enligt grundlagen ägde att upptaga och ensam besluta i alla sådana kyrkan rörande mäl, vilka icke vore av kyrkolags beskaffenhet, hade någon beslutanderätt icke kunnat tilldelas kyrkomötet, hette det i riksdagens skrivelse till Kungl. Maj:t av den 6/3 1858. Inom prästeståndet hade ett k. av den karaktär, som riksdagen föreslagit, mötts av en mycket skarp kritik. E. G. Bring, en av de ledande männen inom den s. k. stora fakulteten i Lund, såg i det föreslagna k. en fara för den bestående kyrkoförfattningen och förklarade, att en synodal lagstiftning av detta slag vore opåkallad. Som »summus episcopus» kunde konungen, när han önskade, sammankalla ett k. Domkapitlet i Lund 697 KYRKOMÖTE hade också 1849 förklarat, att det föreslagna k. vore till sin utformning något för svenska kyrkan främmande, »ett till större eller mindre del liksom utifrån inkastat främmande element». På grund av denna kritik beslöt Kungl. Maj:t att från rikets domkapitel och högsta domstolen infordra yttrande över riksdagens förslag till k. Resultatet blev, att nio domkapitel och högsta domstolen avstyrkte förslaget. Flera domkapitel ansågo en lagstiftning olämplig, då konungen när som helst kunde sammankalla ett K., och underströko den stora skillnaden mellan forna tiders k. och det av riksdagen föreslagna. Någon kunglig stadfästelse blev det icke heller. Först sedan förslaget om ett k. närmare sammankopplats med den stora representationsreformen och hänsyn härtill och till de av domkapitlen och högsta domstolen framförda anmärkningarna tagits och riksdagens förslag överarbetats, framlade Louis De Geer en kunglig proposition vid riksdagen 1862—1863. Med vissa smärre ändringar vann detta förslag till allmänt k. riksdagens bifall, och förordningen härom utfärdades som lag den 16 nov. 1863. Härmed hade den svenska kyrkan som samfund erhållit sin egen representation. De samtidigt föreslagna ändringarna i regeringsformen S§ 87 (om k:s samtycke som villkor för antagandet av kyrkolag), tillägget i § 88 (förklaring av kyrkolag genom högsta domstolen kan av k. ogillas) och stadgandet i § 114 (om k:s bifall för ändring av prästerskapets privilegier) vunno laga kraft 1866, då den nya riksdagsordningen utfärdades. Två år senare eller 1868 sammanträdde det första k. i Stockholm, där även de följande k. hållits. Enligt k:s-förordningen (§ 1) skola ombud för svenska kyrkan sammanträda till allmänt k. »vart femte år, å dag och ort som konungen utsätter; konungen dock obetaget att mötet oftare sammankalla». Då k. varit samlat i 35 dagar, äger konungen rätt att upplösa mötet (§ 17). Ursprungligen var k:s medlemmar 60 till antalet, hälften präster och hälften lekmän. Sedan 1949 är antalet ledamöter 100, varav 43 präster och 57 lekmän (§ 2), och i utskotten och nämnderna skola de prästerliga ombuden och lekmanna- 698