början (§ 14). Arvoden till k:s ledamöter och ledamöterna i utredningsnämnden samt övriga omkostnader bestridas av statsmedel. — För att utreda den alltsedan förhandlingarna om k:s tillkomst mycket debatterade frågan om k:s grundlagsenliga befogenheter m. m. tillsatte Kungl. Maj:t 1951 fem sakkunniga. Något förslag har ännu icke avgivits. Litt.: H. Fr. Rørdam, Danske kirkelove 1536— 1683, 1—3 (Khvn 1883—89); L. P. Fabricius, Danmarks kirkehistorie 2:1 (Khvn 1936); S. Hansson, Den svenska kyrkomötesinstitutionen (Malmö 1900); P. O. Gränström, Prästeståndets sista strid (Lund 1915); Y. Brilioth, Svensk kyrkokunskap (2 ed. Sthm 1946); H. Sundberg, Kyrkorätt (Sthm 1948); G. Grefberg, Kyrkomötet och kyrkans ekonomiska lagstiftning (Sthm 1951); K. Högberg, Kungl. Maj:t och kyrkomötet (Sthm 1951); Sveriges grundlagar, utg. av R. Malmgren, E. Fahlbeck och H. G. F. Sundberg (6 ed. Sthm 1951); S. Kjöllerström, Konung och kyrkomöte (i Festskrift till Gottfrid Carlsson, Lund 1952). S. Kj—m Finland. Redan i 1845 års kyrkolagsförslag, J. J. Nordströms förslag (se Kyrkolag, Finland) skisseras ett slags k. »Stiftssynoderna» kompletteras med ett »allmänt prästmöte», vars uppgift vore att behandla för kyrkan och prästerskapet gemensamma frågor. Mötet tänkes sammansatt av »biskoparne, en ledamot av varje domkapitel och en kyrkoherde från varje kontrakt uti samtliga stiften». Förslaget harmonierade föga med den aktivitet och det självmedvetande, som folkväckelsen redan skapat hos lekmännen. Finlands kyrka fick sitt k. genom kyrkolagen av 1869. Reformen var påverkad av den kyrkorättsliga utvecklingen och diskussionen i Sverige och Tyskland, såsom den förberedande kommitténs »motiver» (1863) med deras historiska och principiella utredning visa. Ordinarie k., som till en början sammanträdde vart tionde år — det första hölls 1876 —, sammanträder efter en kyrkolagsändring 1895 vart femte år. Vid utomordentlig anledning har k. kunnat hållas oftare. Dessutom har sedan 1930 extra ordinarie k. kunnat sammankallas, om mötets utlåtande behövts för ärende, som regeringen avgör. 701 KYRKOMÖTE För ett sådant möte, som icke haft rätt att behandla andra ärenden, ha icke nya val utlysts, utan ombud ha varit de, som valts för föregående ordinarie k. År 1941 genomfördes en sådan ordning, att ombudens mandattid alltid är 5 år. Om k. behövs under de fem år, som ligga mellan tvenne ordinarie k., sammankallas extra ordinarie k. utan nya val. De befogenheter, som tillkomma sådant k., äro enligt den nya ordningen icke på något sätt begränsade. K. består av alla biskopar som självskrivna medlemmar (efter år 1941 gäller detta även fältbiskopen, d.ä. ledaren för själavården vid försvarsväsendet), en ledamot av kyrkostyrelsen (sedan 1944), en medlem av statsrådet, en ledamot från högsta domstolen, en från högsta förvaltningsdomstolen och en från var och en av landets hovrätter, en professor från juridiska och en från teologiska fakulteten vid statsuniversitetet, vidare så många präster, att deras antal uppgår till två tredjedelar av prosterierna i landet (dessa väljas av prästerskapet stiftvis), en lekman från varje prosteri (lekmännen väljas av valmän utsedda en från varje prästgäll vid kyrkorådets sammanträde). Antalet lekmän är något större än de prästerliga ombudens. Totalantalet är omkring 110. K:s befogenheter äro avsevärt större i Finland än i Sverige. Det äger att föreslå ny kyrkolag samt förändring och förklaring av gällande kyrkolag; sådana förslag underställas presidentens och riksdagens prövning och godkännande. De statliga organens befogenhet inskränker sig härvid till att antaga eller förkasta k:s beslut, några ändringar i dessa äro icke möjliga. K. antar definitivt ny psalm- och evangeliebok, kyrkohandbok, katekes och bibelöversättning och gör ändringar i dem, utan att statsmakten härvid övar något som helst inflytande. Mötet tillsätter jämväl de kommittéer, som förbereda ifrågavarande ändringar. K. äger vidare att avge utlåtande i de frågor, som av regeringen överlämnas till detsamma. Dessa gälla kyrkans förhållande till staten eller andra religionssamfund i landet, ävensom de s. k. blandade angelägenheterna (äktenskapet, fattigvården, eden, religionsunder- 702