säkran av 1611 blev K. den kyrkliga författningens magna charta och betraktas stundom alltjämt som subsidiär rättskälla och åberopas ofta i den aktuella kyrkliga debatten. Källorna till K. äro 1) medeltida svensk tradition, sådan denna omdanats under reformationstidens första årtionden enligt evangeliska principer. K. förutsätter sålunda och hänvisar till den medeltida Upplandslagens kyrkobalk. 2) en del tyska kyrkoordningar, främst Württembergs av 1553, författad av Johann Brenz, Mecklenburgs av 1552, Brandenburg-Nürnbergs av 1533 och Mark-Brandenburgs av 1540. Till grund för den i K. medtagna skolordningen ligger Melanchthons s.k. Sachsiska skolplan av 1528. Från de tyska källorna har Laurentius Petri tagit allt som passade för eller kunde anpassas till svenska förhäållanden och sammansmält detta material med svensk delvis medeltida tradition till en i många avseenden säregen skapelse. Förordet, vari Laurentius Petri redogör för de principer, som ligga till grund för K., utgör en sammanfattning av tankar, som han utförligare framlagt i sin kröningspredikan av 1561 och i skriften »Om kyrkostadgar och ceremonier» från 1566. K. är icke någon kyrkolag i ordets moderna, strängt juridiska mening och icke heller, som stundom gjorts gällande, en bekännelseskrift. Den är, vad den utger sig att vara, en kyrkoordning och har som motto de karakteristiska orden ur 1 Kor. 14: 40, »Läter all ting ährligha och skickeliga tilgå». Förutom principiella utredningar (t. ex. »Om predikan och Kristi lära», »Om Herrans nattvard» etc.) innehåller K. ordningsföreskrifter samt pastorala råd och liturgiska anvisningar. I likhet med det medeltida pontifikalet ingå i K. formulär för biskops- och prästvigningar. Överhuvudtaget innehåller K. ganska många liturgiska formulär som tillägg till handboken och mässan. Officiellt ersattes K. av 1686 års kyrkolag och 1811 års handbok. Se även Kyrkolag. Litt.: L. Petri KO av år 1571 är senast utgiven av Samfundet Pro fide et christianismo med 23 705 KYRKORÄTTSLIGA TEORIER historisk inledning av E. Färnström (Sthm 1932); O. Ahnfelt, Laurentii Petri handskrifna kyrkoordning af år 1561 (Lunds univ. årsskr. 29, 1893) ; Hj. Holmquist, Reformationstidevarvet 1521— 1611 (Sthm 1933); E. Färnström, Om källorna till 1571 års kyrkoordning (diss. Lund, Sthm 1935); S. Kjöllerström, Striden om 1571 års kyrkoordning under 1600-talet (i Svensk teol. kvartalskr. 1940); dens., Svenska förarbeten till kyrkoordningen av år 1571 (Sthm 1940); dens., Kyrkolagsproblemet i Sverige 1571—1682 (Sthm 1944); Å. Andrén, Introductorium theologicum (Sthm 1950). S. Kj—m KYRKORNAS HJÄLPVERKSAMHET, se Kirkernes hjælpevirksomhed. KYRKORNAS VÄRLDSRÅD, se Ekumenik. KYRKORÅD, se Församlingsstyrelse. KYRKORÄTT, se Kirkerett. KYRKORÄTTSLIGA TEORIER. I motsats till den medeltida läran om två stånd (präster och lekmän) utformade den lutherska ortodoxien den s. k. treståndsläran med läroståndet (status ecclesiasticus), överhetsståndet (status politicus) och hushållsståndet (status oeconomicus) som av Gud instiftade ordningar (jfr Hustavlan). Mot dessa tre stånd svara i viss mån inom kyrkopolitiken de tre kyrkorättsliga teorierna: episkopalsystemet, territorialsystemet och kollegialsystemet, som alla avsågo att teoretiskt motivera de tyska landsfurstarnas kyrkoregemente. Av dessa teorier är episkopalsystemet den äldsta och utformades närmare under 1600-talet av bröderna Matthias och Joachim Stephani, Johann Gerhard, Theodor Reinkingk samt bröderna Benedikt och Johannes Carpzow. Det fick sin slutgiltiga form av Samuel Stryk i dennes arbete av år 1694: »De jure papali principum evangelicorum». Med utgångspunkt från den kanoniska rätten och i anslutning till Melanchthons lära om överheten som kyrkans främste medlem och som vårdare av lagens båda tavlor hävdade anhängarna av episkopalsystemet, att de medeltida katolska biskoparnas befogenheter, deras jus episcopale, genom fördraget i Passau 1552 och religionsfreden i Augsburg 1555 överförts (devoluerats eller restituerats) på de evangeliska landsfurstarna. Till episkopalsystemet hör 706