KYRKORÄTTSLIGA TEORIER vidare distinktionen mellan det inre och det yttre kyrkoregementet (potestas ecclesiastica interna och potestas ecclesiastica externa). Det förstnämnda, som består i predikan, sakramentsförvaltning och handhavandet av löse- och bindenyckeln (jfr Nøglemagten) åvilar predikoämbetet. Det yttre kyrkoregementet däremot, vartill höra olika funktioner såsom prästtillsättningar, sammankallandet av synoder, kontroll över skolväsendet, den kyrkliga lagstiftningen, utövandet av den kyrkliga jurisdiktionen genom konsistorierna, förvaltningen av kyrkans egendom, tillkommer den kristna överheten. Utövandet av det yttre kyrkoregementet skall dock ske i samråd med läroståndet, helst genom kyrkans egna organ: superintendenter och konsistorier. Den kristne fursten är visserligen innehavare av det yttre kyrkoregementet men han bör i största möjliga utsträckning överlåta detta till läroståndet. Det utmärkande för episkopalteorien är alltså, att kyrkoregementet (jurisdictio ecclesiastica) i princip är skilt från det världsliga regementet (jurisdictio secularis) och att avgörandet i kyrkliga frågor tillkommer läroståndet; lekmännen representeras av den världsliga överheten och deras befogenheter inom kyrkan träda starkt i bakgrunden. Enligt territorialsystemet är den världsliga överheten i sin egenskap av furste inom sitt territorium, oberoende av konfession, innehavare av kyrkoregementet eller kyrkoöverhögheten (jus circa sacra, jfr principen cuius regio, eius (et) religio, »dens land, dens religion»). Denna uppfattning om den världsliga överhetens uppgifter inom kyrkan har egentligen gamla anor och möter inom den österländska kyrkan, inom den katolska kyrkan på 1400-talet i Tyskland och under motreformationen i Bayern och Österrike samt når under 1700-talet med naturrättens och upplysningens seger sin dominerande ställning både inom den katolska och evangeliska kyrkan. Dess främsta målsmän äro Hugo Grotius, Samuel Pufendorf, Thomas Hobbes, Christian Thomasius och J. H. Böhmer. Av dessa anses Thomasius (d. 1728) som den egentlige grundläggaren 707 och den mest betydande representanten för territorialsystemet och den främste motståndaren till det härskande episkopalsystemet. Enligt territorialsystemet är kyrkan en förening inom staten och underordnad denna. Då frågor rörande religion och moral mäste överlämnas till varje människas eget avgörande och något tvång rörande dessa frågor icke bör förekomma vare sig från kyrkans eller statens sida, blir enligt denna teori kyrkostyrelsens uppgift att med hänsyn till statens bästa upprätthålla och bevara en ömsesidig tolerans mellan olika trossamfund. Denna uppgift åligger staten som har att sörja för den yttre ordningen överhuvud. Någon andel i kyrkostyrelsen tillkommer egentligen icke läroståndet, och konsistorierna äro icke kyrkliga utan statliga organ. Då enligt territorialsystemet ett visst utrymme gavs åt lokalförsamlingens andliga frihet, skänkte pietisterna denna åskådning sitt stöd. I likhet med territorialsystemet bygger det s.k. kollegialsystemet på naturrätten och betraktar kyrkan som en förening, ett kollegium eller sällskap, över vilket den världsliga överheten som innehavare av majestätsrättigheterna (jura majestatica) har att utöva sin uppsiktsrätt liksom över andra sällskap och korporationer inom sitt område. Den egentliga kyrkostyrelsen eller kyrkomakten (jus collegiale eller conventionale) tillkommer alla kyrkans medlemmar, församlingen, hushållsståndet eller lekmännen. Det tredje ståndet inom treståndsläran kom härmed till sin rätt. Då de enskilda människorna utgöra kyrkan, skulle makten både ifråga om prästtillsättningar, lärofrågor och liturgi tillkomma dem och besluten fattas enligt majoritetsprincipen. Kyrkomedlemmarna kunna dock överlåta sina rättigheter till den världsliga överheten eller till en synod, bestående av lika många präster och lekmän. Kollegialsystemets främste förespråkare voro Chr. M. Pfaff (d. 1760) och G. L. Böhmer (d. 1797), men först under 1800-talet fick teorien genom män som F. Schleiermacher och Chr. R. H. Puchta praktisk betydelse. De i det föregående omnämnda kyrkorätts- 708