liga teorierna ha utarbetats av tyska teologer och jurister och anpassats efter tyska förhållanden. I de nordiska länderna ha de dock spelat en ganska betydande roll både i den vetenskapliga litteraturen och i det praktiska kyrkolivet. Någon vetenskaplig undersökning härom föreligger emellertid ännu icke. Se även Kirkerett, Kyrkoförfattning. Litt.: O. Holmström, Om kyrkostyrelsen inom lutherska kyrkan (diss. Lund 1886); R. Sohm, Kirchenrecht 1 (Handb. d. deutsch. Rechtswiss., Leipzig 1892); K. Rieker, Die rechtliche Stellung der evangelischen Kirche Deutschlands (Leipzig 1893); E. Sehling, Geschichte der protestantischen Kirchenverfassung (Grundriss d. Geschichtswiss., hrsg. von A. Meister, 2:8; 2 ed. Leipzig— Berlin 1914); H. Doerr, Thomasius Stellung zum landesherrlichen Kirchenregiment (diss. Bonn 1917); K. Müller, Zur Geschichte und zum Verständniss des Episkopalsystems (i Zeitschr. der Savigny-Stiftung. Kanon. Abt. 8 1918); E. Wolf, Grotius, Pufendorf, Thomasius (Heidelberger Abhandlungen zur Philosophie und ihrer Geschichte, Tübingen 1927); E. Emmert, »Cuius regio eius religio» in Recht und Politik der freien Reichstadt Nürnberg (1555—1806) (diss. Erlangen, Nürnberg 1933); J. Heckel, Cura religionis, ius in sacra, ius circa sacra (i Festschrift Ulrich Stutz, Kirchenrechtliche Abhandlungen 117/118, Stuttgart 1938); S. Kjöllerström, Kyrkolagsproblemet i Sverige 1571—1682 (Sthm 1944); H. Cnattingius, Johannes Rudbeckius och hans europeiska bakgrund (Uppsala univ. årsskr. 1946: 8); C.-E. Normann, Prästerskapet och det karolinska enväldet (Sthm 1948). S. Kj—m KYRKOSKATT. Den äldsta formen för erläggandet av k. är tiondet. Det påträffas redan i urminnes tid såsom erlagt till antingen gudar eller världslig makt (jfr 1 Mos. 14:20; 4 Mos. 18:21). Senare infördes tionde också i den kristna kyrkan och påven försökte få erläggandet av det i kraft i alla länder, som stodo under hans inflytande. I de nordiska länderna föreskrives redan i äldsta kristna tid, att avgifter till kyrka och prästerskap åvilar församlingen. I Danmark försökte Knut den helige på 1080-talet att införa tionde, men det var först under 1100-talets tidigare del som detta slog helt igenom. Den äldsta fasta skatten i Norge var »prestreiden» (fornnorska: prestreiða) som 709 KYRKOSKATT tillföll prästen ensam. Den avlöstes av tiondet, vilket infördes i Norge under Sigurd Jorsalafar 1103—30. På Island hade tiondet påbjudits i lag redan 1096. I ett brev av år 1080 uppmanade påven Gregorius VII de svenska konungarna att i sitt land verkställa uppbörd av tionde. I Finland möter före tiondets införande där det s.k. matskottet — en motsvarighet till den norska prestreiden vilket från mitten av 1200-talet i ett knappt sekel utgjorde prästernas huvudsakliga inkomst. Endast så småningom blev dock erläggandet av tionde allmänt i de nordiska länderna. Peterspenningen (denarius Petri, Romskatten), som tillföll påven, en personlig skatt på den jordägande befolkningen, infördes i Danmark på 1000-talet och i Norge och Sverige omkring 1150. Det fanns olika slag av tionden, såsom sädestionde, fisktionde, kvicktionde, jakttionde o.s. v. Det viktigaste var sädestiondet. Enligt den gamla kanoniska seden fördelades detta senare så, att en tredjedel tillföll sockenprästen och de övriga två tredjedelarna biskopen, kyrkan och de fattiga. Övrigt tionde tillföll sockenprästen ensam. De två tredjedelarna av sädestiondet blevo i Sverige av Gustav Vasa indragna till kronan, men prästerskapet fick behålla den återstående tredjedelen och allt övrigt tionde. Nyssnämnda tredjedel har sedermera benämnts tertialtionde. De två tredjedelar, som indrogos till kronan, benämndes kronotionde. Den skatt, som behövdes till församlingens övriga behov, såsom till kyrkobetjäningens avlöning, byggande och underhåll av prästgård och kyrka erlades även den i naturaprestationer enligt överenskommelse vid sockenstämman. Klockare fingo i regel några kappar säd från varje hemman samt dessutom mindre penningbelopp vid vigslar, begravningar o.s.v. Kyrkoväktare erhöllo vanligen en kappe spannmål från varje hemman och organister vad församlingen utfäst sig att betala. Om byggandet av prästgård stadgades i 1734 års lag att detta dels var församlingens, dels prästens skyldighet. Socknen äålåg det att bygga och i fullgott stånd åt kyrkoherden överlämna de s.k. sju laga husen, om vilka fanns stadgat redan i åt- 710