KYRKOSKATT skilliga landskapslagar, men kyrkoherden var skyldig att underhålla dem. I fråga om byggande av kyrka voro delvis andra bestämmelser i kraft. Enligt 1734 års lag presterades nödiga dagsverken efter matlagen, byggnadsvirke, körslor och kontanta medel bestods av de i mantal satta lägenheterna efter deras mantal. — Dessa beskattningsförhållanden bestodo i princip ända fram till detta århundrade. Numera erlägges skatten i penningar. Litt.: R. F. Hermanson, Religionsväsendet (Helsingfors 1900); Y. Brilioth, Den påfliga beskattningen af Sverige intill den stora schismen (diss. Uppsala 1915); J. Cederlöf, Det finländska prästerskapets ekonomiska ställning intill sjuttonde seklet (diss. Åbo, Helsingfors 1934); K. J. Ståhlberg, Grunddragen av Finlands förvaltningsrätt. Inrikesförvaltningen (Åbo 1947). Finland. Tidigare, då prästerskapets, kantor-orgelnisternas och kyrkobetjäningens avlöning bestod av naturaprestationer, uppburo dessa själva sin avlöning direkt av församlingsmedlemmarna. Numera uppbär församlingen alla de medel, som åätgå såväl till avlöningar som till andra kyrkliga ändamål. Skyldiga att erlägga k. till de evang.-lutherska församlingarna äro förutom medlemmarna i dessa även s.k. juridiska personer. K. bestämmes på grundval av kommunalbeskattningen. I erläggandet av denna äro pliktiga att deltaga alla de till kommunen skattskyldiga, som taxerats för en inkomst om mer än 10 skattören enligt sina vid kommunalbeskattningen taxerade inkomster, dock ej den som icke är medlem av den evang.-lutherska kyrkan. K. är utmätningsgill, liksom stats- och kommunalskatten. Storleken på det kyrkliga skattöret växlar i de olika församlingarna. I små och mindre bemedlade församlingar är det störst, emedan de skattskyldiga äro få. Sådana församlingar kunna erhålla understöd ur kyrkans centralfond. I samband med den skattereform, som för närvarande är under behandling, har frågan om förskottsuppbörd av k. samtidigt med stats- och kommunalskatten blivit aktuell. Litt.: P. P. Piispanen—Mauno Saloheimo, Rirkon lakikirja (Helsingfors 1950). O.K. H. Danmark. Indtil begyndelsen af dette år- 711 hundrede bestod kirkens indtægter hovedsagelig af tiender og andre grundbyrder, højtidsoffer og andre ofre og accidenser samt indtægter af egne jorder og kapitaler. Tienden er nu afløst i henhold til lov af 15. maj 1903, andre grundbyrder i henhold til lov af 28. september 1918. Ligeledes er højtidsoffer m. v. afløst. Størstedelen af præstegårdsjorderne er afhændede i henhold til love af 4. oktober 1919 og 5. juli 1949. Disse omstændigheder i forbindelse med forøgelse af kirkens udgifter har nødvendiggjort indførelsen af k., der nu er kirkens hovedindtægtskilde. I København dækkes udgifterne til lønning af præster og kirkebetjente samt vedligeholdelse og drift af kirkerne gennem en hovedligning (sv. uttaxering) (præste-, degne-, og klokkerpenge), en tillægsligning samt kirkeligningen. Ligeledes har man på Frederiksberg tre ligninger. Begge steder er ligningen fælles for alle sogne (lov af 12. juli 1946 og lovbekendtgørelse af 23. september 1947). I den øvrige del af landet — bortset fra Grønland og Færøerne, hvor der gælder særlige regler — har man dels en lands-k., som lignes på samtlige medlemmer af folkekirken (udenfor København-Frederiksberg) til dækning af præstelønninger, og dels lokale k., som lignes på de enkelte sognes (eventuelt kommuners) folkekirkemedlemmer til dækning af kirkekassernes, kirkebetjeningskassernes og menighedsrådskassernes underskud samt til præstegårdenes vedligeholdelse. Ligningen af kirkelige skatter foretages af den kommunale ligningsmyndighed i hver kommune efter reglerne for udredelse af den personlige kommuneskat (lov af 12. juli 1946). Kun medlemmer af folkekirken betaler k., jfr. grundloven § 68, hvorefter »ingen er pligtig at yde personlige bidrag til nogen anden gudsdyrkelse end den, som er hans egen». Litt.: Indenrigsministeriets cirkulær 29. juni 1933 (Min. Tid. A 1933, nr. 141); L. Petersen, Kirkelovene af 1922 (Khvn 1944); Håndbog for danske kommuner (Khvn 1954). A. R. Island. De gamle kirkelige skatte, hvor af tienden var langt den vigtigste, er nu helt 712