forsvundet. På finansloven bevilges nu årlig de beløb, der skal anvendes til kirkelige formål. For tiden findes der dog to slags personlige afgifter, der tjener kirkelige formål, sogneafgiften og kirkegårdsafgiften, der begge pålignes sognets beboere af menighedsrådet og henholdsvis skal anvendes til kirkens opbyggelse og vedligeholdelse og til opførelse og vedligeholdelse af sognets kirkegård. Når en kirkegård bruges i fællesskab af flere sogne, som i Reykjavík, og muligvis også af et trossamfund udenfor folkekirken, pålignes afgiften med forholdsvis bidrag fra hver bruger. E. A. Norge. Prestetienden sto ved lag til 1939 da den ble innlöst sammen med visse andre gamle utredsler. Noen særlig k. er ikke gjennomfört i Norge. Loven om kirker og kirkegårder af 1897, som fremdeles gjelder, fastslo at utgifter til drift og vedlikehold, nybygging etc. av kirker påhviler vedkommende kommune, for driftsutgifter med fradrag av mulige innkomster som kirken måtte ha. Utgiftene blir etter bevilgning dekket på det regulære kommunebudsjett og blir utlignet sammen med vanlige kommunale skatter. Det samme gjelder lokalmenighetens andel av prestelönn (se Kyrklig egendom, Prästlön). Den del av utgifter til kirke og presteskap som faller på statskassen, blir etter fradrag av kirkelige fondsinntekter bevilget på statsbudsjettet og dekkes av de alminnelige skatter. Dissentere og andre som står utenfor statskirken, er etter nærmere regler fritatt for kommunale skatter og andre personlige ytelser til kirkevesenet. Kr. H. Sverige. Kyrko-, kanik- och biskopstionden indrogs av Gustav Vasa till kronan och utgick därefter som statsskatt, till dess att den ar 1904 avskrevs tillsammans med övriga grundskatter. År 1910 beslöts, att även prästtionden skulle dras in till kronan och avskrivas. I ersättning betalar statsverket årligen ett belopp av 4.627.887 kronor till kyrkofonden. Lönerna till församlingsprästerskapet betalas nu av församlingarna (pastoraten). De använda härtill avkastning av sina boställen 713 KYRKOSTATEN och fonder samt, i den mån denna ej förslår, församlingsavgifter, vilka utgå som kommunal skatt. Stiger skatten för ändamålet över ett för varje år av Kungl. Maj:t bestämt öretal för skattekrona — högst 20 öre — erhålla församlingarna tillskott ur kyrkofonden. Till kyrkofonden utgår varje år allmän kyrkoavgift. Denna är egentligen en skatt på församlingar. Den utgår av envar församling i proportion till dess skatteunderlag, beräknat i skattekronor. Kungl. Maj:t beslutar årligen, hur många ören för skattekrona, som skola uttas. Församlingarna bestrida med församlingsavgifter — utan rätt till tillskott ur kyrkofonden — kostnaderna för kyrka, kyrkogård, prästgård och pastorsexpedition, inbegripna där förekommande, till folkbokföringen hörande bestyr. Ur kyrkan utträdda betala endast 60 procent av församlingsavgifterna, motsvarande vad som anses belöpa å församlingarnas utgifter för folkbokföringen och begravningsväsendet. Se även Kyrklig egendom, Prästlön. G. H.P. KYRKOSPRÅK, se Kirkespråk. KYRKOSTATEN. Biskopen i Rom förvärvade på 8300-talet stora jordegendomar i Italien och angränsande trakter (patrimonium Petri), vilka likväl med undantag av de i Roms närhet belägna åter gingo förlorade. Han eftersträvade även oavhängighet mot Bysans, under vars överhöghet han lydde. På 700-talet hade han svårt att hävda sin ställning mot longobarderna. Pippin den lille återställde hans suveränitet (754 756) och överlämnade till honom dukatet Rom, exarkatet Ravenna, Pentapolis m.m. Den frankiske konungen och efter honom de tysk-romerska kejsarna fingo såsom Roms beskyddare titeln patricius romanorum. För att befästa sin ställning hänvisade påvarna till den förfalskade »Donatio Constantini», enligt vilken Konstantin till påven skulle ha överlämnat herraväldet över Rom och Italien. De påvliga områdena utvidgades under den följande tiden ytterligare, bl.a. i s. Frankrike i Avignon-trakten. 714