KYRKOTAGNING Länge voro påvarna likväl politiskt beroende av kejsarmakten, och i långvariga strider invecklades de angående Mathilde av Toscanas arv. Under påvarnas s.k. babyloniska fångenskap sökte italienska adelssläkter tidvis tillvälla sig makten i de påvliga områdena (så t.ex. i Rom Cola di Rienzi, 1347). Påven Julius II betraktas som k:s egentlige grundläggare. Påvarna uppbyggde nu sin ekonomi på k:s finansiella bärkraft, och k:s historia sammanföll en tid med de olika påvesläkternas. 1798 ombildades k. till Romerska republiken. 1809 införlivade Napoleon k. med Frankrike. Den återställdes 1814. 1860 förenades största delen av k. med konungariket Sardinien, och 1871 besattes resten av italienska trupper. Påven betraktade sig nu som »fången i Vatikanen». 1929 upprättades efter konkordatet med Mussolini Vatikanstaten med ett område om 44 hektar, omfattande Vatikanen och Peterskyrkan med angränsande kvarter, äganderätten till tre basilikor och några andra områden. Vatikanstaten har en guvernör, egen civil lagstiftning, post, telegraf, telefon och ordningsmakt. Dess folkmängd uppgick 1949 till 970 personer. Se även Påve, Påvedöme, Vatikanen. Litt.: Se även under Påvedöme. M. Brosch, Geschichte des Kirchenstaates 1—3 (Gotha 1880— 82); G. Schnürer, Die Entstehung des Kirchenstaates (Köln 1894); M. Raeber, Der neue Kirchenstaat (Einsiedeln 1931); Ch. Pichon, Histoire du Vatican (Paris 1946). W. A.S. KYRKOSÂÅNG, se Gregoriansk sång, Kirkemusik, Kyrkovisa. KYRKOTAGNING, K. leder sina rötter tillbaka till de gammaltestamentliga föreskrifterna om kvinnans rening efter barnsbörd i 2 Mos. 12 och kom genom berättelsen i Luk. 2:22 f. om Marias kyrkogång efter Jesu födelse att upptagas även i den kristna kyrkan. Därför har ockå under tidernas lopp reningstanken och tacksägelsetanken brottats med varandra. Detta är påtagligt under hela medeltiden. Väl kunde påvar sådana som Gregorius den store och Innocentius III på 600- och 1200-talen betona k:s frivillighet som en moders tacksägelse men vid sidan härom gick utvecklingen den raka 715 vägen mot ett fixerande av reningsföreskrifterna i G.T. och k. var vid medeltidens slut direkt föreskriven för så gott som hela den katolska världen. Inga medeltida formulär för k. äro kända från de nordiska länderna men förekomsten av vissa offer i samband med k. visar, att denna varit en fast institution. Genom reformationen förändrades läget och k. blev på nytt en frivillig ceremoni. Visserligen övertog man större delen av den medeltida yttre ramen såsom t. ex. föreskrifterna om hur länge en kvinna skulle dröja före sitt första gudstjänstbesök efter barnsbörden men i allmänhet lade man som Melanchthon i visitationsföreskrifterna 1528 huvudvikten vid lämplighetsfrågan. Rent teoretiskt kunde sålunda en kvinna besöka gudstjänsten när som helst efter barnsbörden utan särskild inledning. Det är därför också naturligt, att de enskilda reformatoriska kyrkoordningarna på kontinenten icke uppvisa en enhetlig linje utan i somliga fall förkastas k., i andra fixeras den som normal kyrklig ordning. I alla de nordiska länderna bibehöll man k. efter reformationen och betonade i samtliga aktens karaktär av tacksägelse. I Danmark-Norge blev den danska kirkeordinansen 1539 och Peder Palladius’ visitatsbog 1543 av grundläggande betydelse, medan Olavus Petris handbok 1529 och Laurentius Petris kyrkoordning 1571 kom att spela samma roll i Sverige-Finland. Vid sidan härom möter även enskilda andra formulär men variationerna hänför sig icke till k:s huvudtanke, som i samtliga fall är tacksägelse. Genom ortodoxien kom G.T. att på nytt betonas såsom Guds lag. Därigenom upplevde reningsföreskrifterna en renässans samtidigt som olika slags k. kom att företagas med äkta hustrur och andra barnaföderskor, varigenom k. kom att användas i folkuppfostrans tjänst. I Danmark-Norge blev sålunda k. obligatorisk kyrklig ordning genom Christian V:s lag 1683 och kirkeritualet 1685 och i Sverige-Finland genom kyrkolagen 1686 och handboken 1693. På så sätt kom k. att få karaktären av ett slags kyrkotukt, som de förnämare sökte befrielse 716