från. I Danmark utfärdades dylika undantagsbestämmelser för livgardet redan 1688 och genom ett särskilt reskript 1748 befriades alla de yrken som nämndes i »rangforordningen» från k. År 1754 blev k. frivillig för alla. I Sverige kom också k. så småningom ur bruk, ehuru det dröjde ända till 1948, innan kyrkolagens bestämmelser definitivt sattes ur kraft. I Finland är k. formellt sett fortfarande obligatorisk och kan ske antingen i kyrkan eller i hemmet. I alla de nordiska kyrkornas handböcker (frånsett den isländska) ingå numera bestämmelser för k. och i samtliga betonas k:s karaktär av en moders tacksägelse. Litt.: L. J. Bøttiger, Kirkegangskoners indledelse (Khvn 1882); H. Olai, Om introduktionen eller den s.k. kyrkotagningen (Lund 1890); E. Rodhe, Svenskt gudstjänstliv (Sthm 1923); P. Browe, Beiträge zur Sexualethik des Mittelalters (Breslauer Studien z. hist. Theol. 23, 1932); D. Helander, Den liturgiska utvecklingen i Sverige under 1800-talet 1—2 (Lund 1933—Sthm 1939); G. O. Rosenqvist, Det liturgiska arbetet i Finland efter skilsmässan från Sverige 1 (Åbo 1935); O. D. Schalin, Kulthistoriska studier till belysande av reformationens genomförande i Finland 1 (Helsingfors 1946); Å. Andrén, Introductorium theologicum (Sthm 1950). För ritualen se de nordiska ländernas handboksupplagor. Å. A. KYRKOTJÄNARE. Vid sidan av prästerskapet har kyrkan städse haft andra k., som biträtt prästerna antingen i kyrkomusikaliska uppgifter eller med de övriga göromålen i gudstjänst- och församlingslivet. Det är svårt att avgöra, hur i äldre tider fördelning av dessa uppgifter skett mellan lekmannamedhjälpare och medlemmar av clerus. Under Gamla kyrkans tid utbildades särskilda ämbeten inom clerus, de s. k. ordines minores (jfr Kyrkans ämbete), vilka förutom kyrkosången (jfr Kyrkomusiker) hade de yttre gudstjänstuppgifterna om hand. Sålunda hade ostiarien att vara dörrvaktare, akoluten att ombesörja ljus och vin för altaret o.s. v. Framför allt sedan åskådningen uppkommit, att vissa kyrkliga gudstjänstföremål eller paramenter efter deras bruk i mässan ej fingo beröras av lekmän, växte den kyrkliga praxis fram, att alla k. skulle 717 KYRKOTJÄNARE tillhöra clerus och bära ståndsdräkt. Detta var emellertid ej möjligt att i längden upprätthålla, framför allt icke i mindre församlingar och kyrkor. Där fingo lekmän tjänstgöra som sakristaner, d. v. s. handhavare av sakristians heliga föremål. De ägde i olika länder olika namn, (ty.) Messner, (eng.) clerk, klockare, degn (av diaconus), av vilka somliga erinra om att k. en gång tillhört clerus. Sverige. I de äldsta kyrkobalkarna nämnes klockare som prästens biträde. Reformationen medförde ingen ändring. På 1600-talet tillkom skyldighet att undervisa barnen, och efter 1842 förenades ofta skollärartjänst och klockaresyssla. Ända till 1910 funnos klockarepräster, som uppehöllo tjänsten genom substitut. Vid sidan om klockaretjänsterna uppkommo befattningar som organist och kantor. Samtliga dessa tjänster voro ofta förenade. Genom 1947 års lag om kyrkomusiker upphörde de praktisk-ekonomiska bestyr, som äåvilat klockaren. Enligt kyrkomusikerstadgan 1950 utgör i regel varje församling ett kyrkomusikerdistrikt. I distrikt med mer än 5.000 inv. skall finnas en organist i självständig befattning (se vidare art. Kyrkomusiker). I övriga distrikt skall finnas en kantorstjänst, vars innehavare är folk- eller småskollärare. Äro de kyrkomusikaliska uppgifterna av ringa omfattning och kantorstjänst av skolorganisatoriska skäl ej kan inrättas, anställes i stället en orgelspelare. I vissa fall finnas även biträdande kyrkomusikertjänster. Organisttjänst tillsättes av kyrkorådet, sedan domkapitlet uppfört 3 sökande på förslag. Vid kantorstjänst sker valet genom en särskild nämnd med 3 representanter för kyrkorådet och 3 för skolstyrelsen. Orgelspelare tillsättes av kyrkorådet. Församling kan vid sidan av kyrkomusikern anställa en klockare i kyrkokommunal befattning. Även andra k. finnas, t. ex. kyrkväktare (kyrkvaktmästare), orgeltrampare, ringare, eldare, kyrkogårdsföreståndare, dödgrävare o. s. v. Dessa tillsättas av kyrkorådet. Betr. kyrkväktare 718