kirker ringere. De fleste kirker har organister, som i byerne har denne stilling som hovederhverv; de er da tillige korledere. På landet er organisten oftest lærer. P.G. L. KYRKOTONARTER, se Kirketonarter. KYRKOTUKT. K:s uppgift är att leda den skyldige till bättring, varna församlingen skydda ordets och sakramentens helgd samt förmå kyrkans medlemmar att fullgöra sina skyldigheter mot kyrkan. K. sammanhänger intimt med själavården*, men på samma gång är den ägnad att upprätthålla kyrkans auktoritet. N.T. K. grundar sig på Matt. 18: 15—17. Där ges uppmaningen att tillrättavisa den felande brodern först i enrum, sedan i två eller tre vittnens närvaro och slutligen inför församlingen. Om icke ens detta hjälper, så må han betraktas såsom utesluten ur församlingen. Kyrkan fick av Kristus nyckelmakten*, d.v.s. myndighet att fria människorna från deras synder eller binda dem i dessa (Matt. 18:18; Joh. 20:23). Den första kristna kyrkan vidtog också hårda disciplinära åtgärder då det gällde hädelse, svek, lögn eller grova sedliga förvillelser (Apg. 5: 1—11; 1 Kor. 5: 1—5). För den, som fallit i grova synder, var det omöjligt att åter upptas i församlingens gemenskap. Den kristne skulle likväl i allt handla i den frälsande kärlekens anda (2 Tim. 2:24—26; Hebr. 12: 14—15). I den romerska kyrkan utvecklade sig ett särskilt bot- och biktsystem (jfr Bod, Skriftemål), genom vars iakttagande man kunde vinna förlåtelse för sin överträdelse. Från och med 200-talet fick man absolution för sedlighetsbrott, avfall och slutligen även för mord. Förändringen i k. stod i samband med uppkomsten av det katolska kyrkobegreppet. Kyrkan var en frälsningsanstalt. Var och en skulle på bestämda tider bekänna sina synder för prästen, senare endast »dödssynderna». På bekännelsen följde absolution och för botgöraren gottgörelse, verkställd genom goda gärningar. Inom den romerska kyrkan har denna uppfattning blivit bestående. Prästen avkunnar absolutionen och övervakar att bikten 721 KYRKOTUKT är uppriktig och fullständig samt föreskriver straffet. De straff, som åläggas grova brottslingar, äro av två slag: det mindre bannet (excommunicatio minor), vilket utesluter ur sakramentens gemenskap, och det större bannet (excommunicatio maior), vilket utesluter bl. a. kyrklig begravning och deltagandet i gudstjänst; det större bannet uteslöt brottslingen från all gemenskap med kyrkan (jfr Band, Aflad). Under medeltiden hade k. en betydande inverkan på det sociala livet, och kyrkans representanter hade rätt att begagna nästan obegränsade tvångsmedel för att upprätthålla k. Särskilt i västerlandet blev den juridiska synpunkten alltmera framträdande, medan österns kyrka betraktade bikten som »de sjuka själarnas läkemedel». Luther såg i k. främst en själavårdande åtgärd. Han ville undvika alla tvångsåtgärder och straff. K:s egentliga mål var den skyldiges bättring, och i den mån man var tvungen att trygga sig till yttre medel, voro de »ett moderligt straff till hela församlingens bättring». Disciplinåtgärdernas subjekt, nyckelmaktens vårdare, var icke prästerskapet ensamt, utan kyrkan i dess helhet. Enligt Schmalkaldiska artiklarna (III) är det större bannet ett »världsligt straff», vilket icke alls tillkommer kyrkan, men däremot är det mindre bannet kristligt och rätt. De uppenbara syndarna få ej vanhelga sakramenten. Enligt Augsburgska bekännelsen (art. 28) är det mindre bannet utövandet av nyckelmakten. Visserligen är att märka, att man kan ur församlingen utesluta de ogudaktiga, vilkas synder äro uppenbara. Detta straff skall ej verkställas med världsliga medel eller våld, utan bör uteslutande ske med Guds ord. De som överge sin synd och göra bättring, skola återupptas i församlingens gemenskap. Så klara dessa principer än voro för Luther, förmådde den lutherska kyrkan icke konsekvent följa dem. De världsliga maktmedlen, som Luther avvisade, togos i vid utsträckning i användning, och k:s utövande förblev till större delen prästerskapets uppgift. Den reformerta kyrkan har begagnat kK. främst för att bevara kyrkans renhet. Dis- 722