KYRKOTUKT ciplinen har en fast plats i hela det kristliga livet. Den är kyrkans väsentliga funktion och utövas av församlingen i dess helhet eller av konsistoriet, såsom representerande församlingen. Norden. I de skandinaviska länderna fortlevde den gamla medeltida kyrkotuktstraditionen också efter reformationen. Fastän man tillägnat sig evangeliska principer, förblevo flera disciplinåtgärder i sin medeltida utformning. I Sverige-Finland bidrog härtill särskilt biskopsämbetets och stiftsstyrelsens bibehållande i deras forna utsträckning. Då så småningom den s.k. gammallutherska enhetskulturen uppstod, såg man icke klart skillnaden mellan den världsliga överheten och kyrkan. Det märktes bl. a. på rättskipningens område. Kyrkolagen var stiftad av överheten, och överheten var ansvarig för ordningens upprätthållande. Samhället betraktades i sin helhet som kristet. Man såg ej heller någon skillnad mellan världsligt och andligt straff. Ortodoxins tidevarv är känt för sin stränga k., vilken utövades av såväl överheten som kyrkan själv, varvid ingendera av dem undvek yttre straff. 1I 1600-talets kyrkolagar återfinner man såväl det större som det mindre bannet, men det förra kom snart ur bruk. Det senare förvandlades till offentlig bikt, till vilken anslöto sig flera till sin natur världsliga straff, såsom att stå vid kyrkans dörr, att sitta på skampallen, penningböter, t.o.m. i en del fall spöslitning. Överheten ansvarade till största delen för utkrävandet av straffen. Den enskilda bikten gav åt prästen möjlighet att utöva k. i enklare fall. På 1700-talet förlades den offentliga bikten till sakristian, och så småningom förvandlades den till enskild bikt. De brott, vilka åsamkat en medborgare k., voro av de mest olika slag, såsom hädelse, vidskepelse, irrlära, äktenskapsbrott, stöld, dryckenskap, ärekränkning, förakt för de kyrkliga handlingarna och deras försummande samt underlåtenhet att erlägga tionde. Renast utövades den lutherska k. av sådana kyrkliga organ som sockenstämma, sexmän och kyrkoråd, om också de straff 723 dessa utdömde icke till sin natur voro själavårdande. Denna form av k. utövades vid sidan av bikten av en »domstol», ledd av kyrkoherden och sammansatt av församlingens medlemmar (parokial kyrkotukt). Den dömde för störande och försummande av gudstjänsterna och överhuvud för oordningar i ärenden, vilka icke direkt tillhörde den allmänna rättskipningens område. Då man påverkad av upplysningstidens idéer började fästa avseende vid en mänsklig rättstillämpning, förändrades straffen så småningom, och tvångsåtgärderna kommo att höra till den världsliga rättens område. På 1800-talet blev k. på nytt ett problem. Detta framgick bl. a. av den diskussion, som fördes om de nya kyrkolagsförslagen. Å ena sidan var det uppenbart, att de forna kyrkliga straffen inte ens i en lindrigare form kunde bibehållas, men å andra sidan ville man ha garantier för att en effektiv k. upprätthölls. Tidigare hade en sträng k. väckt anstöt. Nu beskyllde man kyrkan för en alltför slapphänt inställning till de brottsliga och likgiltiga. Väckelserörelserna och frikyrkliga strömningar fäste uppmärksamheten härpå. Utvecklingen har lett därhän, att också de disciplinära åtgärder, vilka ännu under det senaste århundradet ansågos vara möjliga, såsom förlusten av kyrkliga rättigheter och offentlig varning, numera ha kommit ur bruk. Prästerskapet och församlingens organ ha en given övervakningsskyldighet, men för övrigt bygger k. i praktiken på ordets förkunnelse och själavård. Folkkyrkorna i Norden vilja med stöd av Guds ord vårda och uppfostra alla sina medlemmar, också dem som farit vilse. Ur k:s synpunkt är det av vikt att kyrkan får behålla en obegränsad frihet att förkunna ordet. Kyrkans auktoritet fordrar att församlingens ämbeten och förtroendeposter anförtros åt personer som fylla höga anspråk. Litt.: R. Bohren, Das Problem der Kirchenzucht im Neuen Testament (Zollikon—Zürich 1952); C. Stoll, Kirchenzucht (München 1937); G. Ebeling, Kirchenzucht (Stuttgart 1947); E. Schlink, Theologie der lutherischen Bekenntnisschriften (3 ed. München 1948, s. 287 ff.); J. T. McNeill, 724