starkare på germansk botten, där man tidigt möter de s.k. leiserna (efter omkvädet Kyrie eleison) samt folkliga översättningar av hymner och sekvenser, benämnda leicher. Stundom lade man ny text under äldre melodier, ej sällan av profan art (s. k. kontrafakter). K. brukades i förreformatorisk tid vid processioner och kyrkospel och kunde förekomma inom den lästa mässans ram, i anslutning till predikan, sekvensen och stundom Credo. Reformationen innebär bl. a., att Kk. får en permanent plats i gudstjänsten som liturgiskt huvudmoment. Körens dominans ersättes mer och mer av församlingens sång i mässpartier och k. Reformationstidens tyska k. präglades musikaliskt sett till en början av den polyfona konstmusiken, i det menigheten sjöng cantus firmusstämman (i regel tenoren), medan kören svarade för övriga stämmor. Efterhand övergick man till en kantional sångstil med förenklad ackordisk sättning och isometrisk rytm. Luther spelade personligen en avgörande roll för k:s genombrott som församlingssång. Redan i J. Walthers »Gesangbüchlein » och »Achtliederbuch» 1524 framträder Luther som författare och delvis kompositör av k., och en rad sångböcker fram till 1545 präglas av Luthers hand och anda. Den lutherska k. har ett dogmatiskt-didaktiskt innehåll men samtidigt en enkel, folklig och personlig ton, och dess musikaliska form bevarar åtskilligt av den traditionella kyrkomusikens objektiva art. Under 1700-talet fick k. drag av subjektivism, och det musikaliska formspråket rönte starkt inflytande från profanmusiken. 1800-talets k. präglades musikaliskt sett av nyklassicismens stilideal, med strikt utjämnad rytm, långa notvärden och en stel högtidlighet i föredragssättet. En reaktion mot denna stil utgör de försök, som mot slutet av århundradet gjordes att återställa den s. k. rytmiska koral, som man menade sig finna i reformationstidens polyfona körsättningar. 1900-talets kyrkomusikaliska nyorientering med dess vidgade kännedom om reformationstidens musikmaterial och dess strävan att återgå till klassiska kyrkomusikaliska stilideal har 729 KYSKHED kommit att medföra en renässans även för k. i den protestantiska gudstjänstens musik. Se även Koralbog. Litt.: W. Bäumker, Das katholische deutsche Kirchenlied in seinen Singweisen (Freiburg i. Br. 1886); T'h. Laub, Om kirkesangen (Khvn 1887); dens., Musik og kirke (Khvn 1920); J. Belsheim, Oversigt over kirkens salmesang (2 ed. Kristiania 1889); J. Zaħn, Die Melodien der deutschen evangelischen Kirchenlieder (Gütersloh 1889— 93); I. Krohn, Über die Art und Entstehung der geistlichen Volksmelodien in Finland (Helsingfors 1899); B. Granit-Ilmoniemi, Kirkkomusiikin vanhoja lähteitä (Säveletär 1907); 7. Norlind, Latinska skolsånger (diss., Lunds univ. årsskr. N.F. avd. 1, bd 5:2, 1907); P. Nodermann, Studier i svensk hymnologi (Lund 1911); H. Nutzhorn, Den dansk-lutherske menigheds salmesang 1—2 (Khvn 1909—18); E. Abrahamsen, Liturgisk musik i den danske kirke (Khvn 1919); J. Westphal, Das evangelische Kirchenlied (6 ed. Berlin 1925); O. M. Sandvik, Norsk koralhistorie (Oslo 1930); E. Burger, Deutsche Kirchenmelodien in Schweden (i Kyrkohist. årsskr. 1932); C. A. Moberg, Kyrkomusikens historia (Sthm 1932); A. 0. T. Hellerström, Liturgik (3 ed. Sthm 1954); N. Fransén, Liturgia suecana B III:2:1—2 (Sthm 1940); O. Schalin, Kulthistoriska studier 1—2 (Helsingfors 1946—47); I. Lagercrantz, Lutherska kyrkovisor (Luth. litteraturstiftelsens svenska publ. 2, Helsingfors 1948); G. Morin, Bidrag till kännedom om 1700-talets svenska koralboksarbete (i Tidskr. f. kyrkomusik och sv. gudstjänstliv 1933). P. Edw. KYRKOÅRET, se Kirkeåret. KYSKHED. Glosen er dobbelttydig, idet den dels kan betyde temporær eller stedsevarende seksuel afholdenhed, dels renhed og soberhed m.h.t. det seksuelle liv i tanke, tale og færd, uden at dette behøver at medføre afholdenhed fra ægteskabeligt samliv. Kravet om seksuel afholdenhed for en tid eller for stedse spiller en stor rolle i mange religioner. Grunden kan være, at man betragter seksuallivet som forurenende, hvorfor k. fordres forud for eller under særlig betydningsfulde eller hellige handlinger. En rest af denne tankegang bevaredes i den katolske kirkes krav om, at præsten skulle være seksuelt afholdende et stykke tid, før han forrettede messeofret, et krav, der, da messeofrene blev hyppigere, naturligt førte 730