alla dess former. K. binder inte bara man och hustru samman utan förenar hela familjen. Därför talas också om k. mellan föräldrar och barn, 1 Kon. 3:26. Också tillgivenheten mellan vänner kan kallas k., 1 Sam. 18:1; 2 Sam. 1:26 (David och Jonatan), Ordspr. 17:17. I en ännu vidare bemärkelse talas om k. till ett ting eller en sysselsättning, till en maträtt, 1 Mos. 27:4, pengar, Pred. 5:9, åkerbruk, 2 Krön. 26: 10, våldsgärningar, Ps. 11:5. Oftast betecknar »älska» inte bara själva affekten utan också dess yttringar i handling. Att älska är att föredraga någon framför en annan. I överensstämmelse härmed betyder »hata», som också kan avse en lidelsefull affekt, Dom. 14:16, ofta att sätta tillbaka, försmäå. K. har en exklusiv tendens. Denna bakgrund är tydlig också, när det talas om Guds k. Denna tanke är i G. T. icke någon abstrakt teologisk idé utan rik på nyanser. Förebilden är både förhållandet mellan man och hustru och mellan far och son. Israel är Guds son, Hos. 11:1. Denna bild behövde ju i och för sig ej innesluta ett exklusivt förhållande: Gud kunde ju hava flera söner. Men i själva verket utformas bilden så att förhållandet blir exklusivt: Israel är Guds »förstfödde son», 2 Mos. 4: 22, hans ende son. Likaså är förhållandet mellan Gud såsom Israels man och Israel som Guds äkta hustru exklusivt. Detta inskärpes särskilt av Hosea, som liknar Gud vid en trofast man och Israel vid en trolös hustru, som övergiver sin man och umgås med andra män, d.v.s. främmande gudar. Vilken av dessa bilder som än användes, så ligger däri inneslutet, att det är Gud, som först älskat och utkorat sin son eller brud, jfr Hes. 16, Jer.2. Det är alltså från Gud, som k. utgår, och hans k. till Israel är inte grundad på Israels förtjänster utan beror av Guds nåd, jfr 5 Mos. 4:37, 7:7, 10:14 ff.; Mal. 1:2; Hes. 16; Jer. 2. Båda de nämnda bilderna innesluta emellertid, att Israel skall besvara Guds k. med genkärlek. Därför kunna israeliterna kallas »de som älska Gud», Dom. 5:31. Plikten att älska Gud följer av att Gud är Israels Gud: »Hör Israel! Herren vår Gud, Herren är 733 KÄRLEK en. Och du skall älska Herren av allt ditt hjärta ...», 5 Mos. 6:4 f. Att Israel ofta varit trolöst är onaturligt och obegripligt. Men ett ännu större under är att Gud ändå älskar sitt folk, jfr Hoseas bok. Med det sagda är redan antytt att tanken på Guds k. i G. T. väsentligen är knuten till »förbundet». Dess ursprung sökes framför allt i utkorelsen vid uttåget: »Ut ur Egypten kallade jag min son», Hos. 11:1, i öknen fann Gud sin älskade, Jer. 2:2. När G.T. talar om Guds k. är det därför primärt fråga om hans k. till det utkorade folket, inte om hans k. till andra folk eller till enskilda israeliter. I senjudomen finnas ansatser både i individualistisk och universalistisk riktning. Men trots detta består såsom det avgörande att föremäålet för Guds k. först och främst är Israels folk. Också synen på människors inbördes k. bestämmes i G.T. av förbundstanken. De som tillhöra förbundsfolket äro inte bara förpliktigade till att älska Gud utan också till att älska varandra: »Du skall älska din nästa såsom dig själv», 3 Mos. 19: 18. I överensstämmelse med det sagda är »nästa» här framför allt medisraeliten. Han är din like, är »såsom du». Det är nämligen antagligt att det kända budet: »Du skall älska din nästa såsom dig själv» icke skall suppleras så som det ligger närmast till hands för vår språkkänsla: »såsom du älskar dig själv», utan så: du skall älska din nästa såsom en som (är såsom) du, din like. Men även här finnas ansatser till en sprängning av gränserna: också »främlingen» skall vara föremål för den fromme israelitens k., 5 Mos. 10: 18 ff. I N.T. står kärlekstanken i centrum, i det att hela Guds frälsningsverk grundas i hans k. och hela Guds krav sammanfattas i det dubbla kärleksbudet om k. till Gud och nästan. Karakteristiskt är redan själva språkbruket. I N.T. användes aldrig det grekiska ordet čpwç, »eros», eller därav härledda ord, som beteckna den sexuella eller ideella åtrån, utan andra ord, framför allt &yárn, »agape», kärlek, och &yaräy, älska, av vilka det förra är ytterst sällsynt i profangrekiskan medan det senare är tämligen vanligt i 734