KÄRLEK mer allmän betydelse. Vid sidan av dessa huvudord förekommer också verbet çiùeîv, härlett av eios, »filos», vän. I de synoptiska evangelierna sammanfattas hela Guds vilja i det dubbla k:sbudet, som är en sammanställning av 5 Mos. 6:5: »Du skall älska Herren din Gud av allt ditt hjärta ...» och 3 Mos. 19:18: »Du skall älska din nästa såsom dig själv», Mark. 12: 30—33; Matt. 22:37—839; Luk. 10:27, jfr Matt. 5:43, 19:19. Man skall älska också fiender och ovänner, dem som icke kunna ge något i gengäld, Matt. 5:44 ff.; Luk. 6:27 ff. »Nästa» är också främlingen, Luk. 10: 25 ff. Liksom i G.T. förekomma »älska» och »hata» i betydelsen »föredraga» och »sätta tillbaka». Matt. 6:24; Luk. 16:13, jfr Matt. 10:37: »älska mer än». På alla dessa ställen är människan k:s subjekt och det inskärpes att man »skall» älska. Men samtidigt är det på många sätt tydligt, att det är Guds godhet, som är k:s motiv och drivkraft, k. uppkommer som gen-k., jfr Luk. 7:42 f., 47. Kristus är Guds »älskade Son», Mark. 1:11. I Johannesevangeliet inta orden »kärlek» och »älska» en central plats. K:sbudet, Kristi »nya bud», 13:34, har här formen: »såsom jag har älskat eder, så skolen I älska varandra», 13:34, jfr v. 35, 15:12, 17. Karakteristiskt johanneiskt är att det här är tal om den inbördes brödra-k. Kristi lärjungar skola »älska varandra». Karakteristiskt är det också att Kristus är denna kärleks förebild och källa: »såsom jag har älskat eder». Det är inte bara fråga om ett k:s-bud utan om ett upptagande i den k:s-gemenskap, som förbinder Fadern och Sonen: »Såsom Fadern har älskat mig, så har ock jag älskat eder», 15:9. Fadern har älskat Sonen före världens skapelse, 17:24, och Sonen älskar Fadern, 14:31. Också Fadern älskar dem som höra Kristus till: »Du har älskat dem såsom du har älskat mig», 17:23. I denna k:s sfär upptages alltså den kristne och i den skall han »förbliva», 15:9 f. Hela frälsningsverket har sin grund och förutsättning i Guds k.: »Så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son», 3: 16. I Första Johannesbrevet ljuder samma budskap. »Gud är kärleken», 4:8, 735 och han har först älskat oss, 4:19. Därför skola vi också älska varandra, 4:11, 3:11, var och en sin broder, 2:10. Den som verkligen älskar Gud mäste älska bröderna, »Den som icke älskar, han har icke lärt känna Gud», 4:8, den som älskar »är född av Gud» och Gud »förbliver» i honom, 4: 7, 12. Också enligt de paulinska skrifterna är k. den bärande grunden både i Guds verk och i de kristnas liv. »Gud bevisade sin kärlek till oss däri, att Kristus dog för 058s», Rom. 5:8, Kristus »har älskat mig och utgivit sig själv för mig», Gal. 2:20, jfr Rom. 8:37; Ef. 2:4 etc. De kristna äro Guds barn och »älskade», Rom. 9:25; Kol. 3: 12. Också hos Paulus är k. uppfyllelsen av hela Guds vilja: »kärleken är lagens fullbordan», Rom. 13: 10, och budet om att älska sin nästa såsom sig själv är sammanfattningen av alla Guds bud, Rom. 13:9. K:s väg är därför en övermåttan härlig väg, 1 Kor. 13. Denna k. är också drivkraften i hela Paulus’ missionsverk: »Kristi kärlek tvingar 0ss», 2 Kor. 5: 14. Med starka k:s-band är aposteln knuten till sina församlingar, som han gärna kallar sina »älskade». Också enligt Paulus är k. en livssfär, i vilken den kristne införes. Gud är k:s och fridens Gud, 2 Kor. 13:11. Intet kan skilja oss från Guds k., Rom. 8: 39, Guds k. är utgjuten i våra hjärtan, Rom. 5:5, och allt skall ske »i kärlek», 1 Kor. 16:14. I de övriga N.T.-liga skrifterna har inte budskapet om kärleken fått så mäktiga uttryck. Men också där inskärpes, att man skall älska varandra av hjärtat, 1 Petr. 1:22, och att k. »överskyler en myckenhet av synder», 1 Petr. 4:8. Litt.: W. Lütgert, Die Liebe im N.T. (Leipzig 1905); J. Moffat, Love in the N.T. (London 1929); utförlig bibliografi hos H. Riesenfeld, Étude bibliographique sur la notion biblique surtout dans 1 Cor. 13 (Conjectanea Neotestamentica 5, Uppsala 1941). O.L. 2. Dogmhistoriskt och systematiskt. Den efterapostoliska tidens kärleksåskådning företer i jämförelse med N.T. tydligt epigonartade drag. Guds kärlek, uppenbarad i Kristus, varom N. T. i dess helhet vittnar, var en så överväldigande realitet, att den följande tiden endast med möda Vèyarn, 736