kunde tillägna sig brottstycken därav. De två främsta namnen i den kristna k:s-tankens historia under 100-talet äro Marcion och Irenaeus. Marcion är övertygad om att det kristna budskapet är något absolut nytt och oerhört. Dess innebörd är att den högste Guden, Jesu Kristi Fader, av medlidande med människornas elände själv i Kristus stigit ned för att bringa dem förlossning. I förbarmande kärlek vill han frälsa vad icke han, utan en lägre makt, skaparguden, frambragt. I överflödande kärlek tar han sig an en främmandes barn och för dem till ett nytt och bättre fadershus. Samtidigt som Marcion är klart medveten om det under, som Guds kärlek utgör, har han emellertid med sin åskådning införlivat den hellenistiskgnostiska tanken om en lägre skapargud och därmed totalt omvandlat det kristna budskapet. Vida mer kongenial med N.T. är Irenaeus’ kärleksäåskådning. Med eftertryck vänder han sig mot försöket att skilja skaparguden från frälsningens Gud. Det är en och samma kärleksvilja som tar sig uttryck i skapelsen och frälsningen. Och att såsom Marcion tala om Gud såsom den »främmande Guden» vilken förbarmat sig över dem som ursprungligen icke ha något som helst med honom att göra är enligt Irenaeus att »skamlöst nedsätta» Gud och hans k. Ty visserligen är det stort att bevisa k. mot dem som äro »främmande» och mot vilka ingen förpliktelse till k. föreligger. Men Guds k. är ännu större. Han bevisar sin k. mot dem som såsom hans skapelse voro helt förpliktade mot honom, men som i upproriskhet vänt sig ifrån honom och trampat hans vilja under fötterna. »Densamme, mot vilken vi i begynnelsen syndade, är det som till slut skänker oss syndernas förlåtelse». Detta är den gudomliga k:s triumf. Det som mer än något annat satt sin prägel på den kristna k:s-tankens fortsatta historia genom seklerna är mötet mellan den nytestamentliga k:s-uppfattningen och den helt annorlunda orienterade antika k:s-åskådningen. När N. T. talar om kärlek, »agape», så är detta något helt annat än när Platon 24 737 KÄRLEK eller nyplatonismen talar om kärlek, »eros». I båda fallen bruka vi vid översättningen samma ord, »kärlek», men detta får ej fördunkla det faktum att den antika eros-k. och den nytestamentliga agape-k. representera två olika andliga världar och ge uttryck åt två skilda frälsningsvägar: eros är begärande k., agape »söker icke sitt»; eros är människans väg till Gud, hennes försök att i kärlekens åtrå höja sig upp till det gudomliga livet, agape är Guds väg till människan, hans k:s nedstigande och självutblottning i Kristus för att träda i gemenskap med den förlorade världen jämte alla de konsekvenser som denna gudomliga gärning har för det kristna livet. Gnosticismen och den alexandrinska teologien (Clemens Alexandrinus, Origenes) utgöra tidiga exempel på denna sammansmältningsprocess. Emellertid vinner denna sammansmältning mellan de båda k.-åskådningarna fullt erkännande inom kyrkan först genom Augustinus. Liksom denne i sin person framställer en organisk förening av nyplatonism och kristendom, betecknar också hans caritaslära en syntes av nyplatonsk eros-k. och kristen agape-k. Enligt Augustinus är all k. begärande k. Detta begär, denna åtrå finns såsom en elementär grunddrift hos alla människor, hos onda såväl som hos goda. Men under det att de onda rikta sin k:s begär nedåt och söka sin tillfredsställelse i de förgängliga tingen, rikta de goda människorna sin k:s åtrå uppåt och söka sin tillfredsställelse hos Gud, den Evige. Den nedåtriktade, falska k. kallar Augustinus cupiditas, den uppåtriktade k. caritas. Att denna senare är den rätta k. har sin grund däri att Gud såsom »det högsta och oförlorbara. goda» ensam kan tillfredsställa vårt behov och begär. Härav följer, att den som rätt älskar sig själv i och med detsamma älskar Gud. Så sammanfalla för Augustinus kärleken till Gud och självkärleken. Om hela denna tankegång står i närmaste överensstämmelse med den nyplatonska åskådningen, skiljer sig Augustinus från denna, när det blir fråga om hur denna k. till Gud skall komma till stånd hos människan. Det kan ske endast 738