KÄRLEK med den gudomliga nådens hjälp, endast därigenom att Gud i Kristus stiger ned till oss och kommer oss omedelbart nära, men — säger Augustinus — »därom har jag icke läst i dessa (nyplatonikernas) skrifter» (Confessiones, VII, kap. 9). Även om detta icke föranleder Augustinus att bryta sönder det från antiken övertagna begär-schemat, och även om de nytestamentliga tankarna, infogade i detta schema, få en annan innebörd än den ursprungliga, så införes dock härigenom en inre spänning i hans caritaslära. Ur denna spänning framväxer medeltidens huvudproblem: hur är det möjligt att, under fasthållande vid att all k. till sitt väsen är begärande k. och självkärlek, nå fram till en verkligt ren och osjälvisk k. till Gud? Det är för att komma till rätta med detta problem som skolastiken i anslutning till Aristoteles’ vänskapslära inför distinktionen mellan »begärande k.» och »vänskaps-k.» (amor concupiscentiae och amor amicitiae) och hävdar att k. till Gud skall bära prägeln av »vänskaps-k.». Samma syfte tjänar medeltidsmystikens »dödande av det egna jaget» (mortificatio). Såsom en sista utlöpare härifrån kan räknas den kvietistiska mystikens hävdande av en »ren» och »ointresserad» k. Men även reformationens problemställning har fått sin prägel av uppgörelsen mellan den urkristna och den antika kärleksuppfattningen. Om skolastiken i fråga om människans rättfärdiggörelse och gudsgemenskap låter caritas träda i förgrunden och därigenom blir beroende av den antika frälsningsvägen, för vilken k. är människans väg till Gud, vill Luther åter göra gällande den urkristna frälsningsvägen i renodlad form. Då han mot skolastikens lösen fides caritate formata (tro formad av k.) sätter sitt lösensord sola fide (genom tron allena), så innebär detta, att grunden för vår rättfärdiggörelse och vår gemenskap med Gud icke är att söka i vår k. till Gud, utan fastmer i Guds kärlek till oss, vilken vi mottaga i tron. När Luther talar om »tron allena», så gör han det icke, såsom det ofta har tolkats, för att skjuta undan k., utan just för att skaffa rum för den äkta kristna 739 k. »Christus non est caritas mea.» Kristus är icke min prestation, utan Guds gåva. Kristus är icke min k. (eros), utan Guds k. (agape). Men om människan blir upptagen i Guds gemenskap, icke på grund av sin k. till Gud, utan på grund av hans k. till henne, så återstår intet, som hon skulle kunna vinna genom sin k. Därmed förlorar k. karaktären av »förtjänst», och varje form av religiös eudaimonism uteslutes. Så banas vägen för en ny etik, en k:s etik i ordets kristna mening, behärskad av den k. som »icke söker sitt», utan hängiver sig fritt och spontant och som är villig att, om så är nödvändigt, bli vad Luther kallar »eine verlorene Liebe» (W.A. 37, s. 148). Inom den nyare teologien har man i allmänhet varit medveten om att k. står i kristendomens centrum, både religiöst och etiskt sett: »Gud är kärleken», och k. är det, som skall prägla den kristnes liv i förhållande till nästan. Icke desto mindre råder alltjämt stor oklarhet om innebörden i den kristna k. Genom de många tillflöden från främmande håll, som under historiens lopp förenat sig med den kristna k.-tanken, har denna blivit rätt urvattnad, varför redan själva ordet k. på grund av sin mångtydighet erbjuder stora svårigheter såsom beteckning för det centralt kristna. Detta har intet med sentimental k. att göra, likaså litet som med den begärande k. Ej heller har man förstått vad Guds k. är, om man betraktar den såsom något självklart. Tvärtom är Guds k. det mest paradoxala av allt. Det var Guds k., som förde Sonen till korsets död. K. får sitt kristna djup först genom förbindelsen med korsets mysterium. Och liksom Guds k. och Kristi k. är offer, så är också den kristna k. offer, icke »förtjänst», utan vilja till »tjänst». Litt.: P. Rousselot, Pour VY'histoire du problème de l'amour au moyen age (Beiträge z. Gesch. d. Phil. d. Mittelalters 6:6, Münster i. W. 1907); A. von Harnack, Der »Eros» in der alten christlichen Literatur (Sitzungsber. der kgl. Pr. Ak. d. Wiss. 1918, Phil.-hist. kl.); M. Scheler, Das Ressentiment im Aufbau der Moralen (i dens., Vom Umsturz der Werte 1 (2 ed. Leipzig 1919); R. Egenter, Gottesfreundschaft (Augsburg 1928); H. Scholz, Eros und Caritas (Halle 1929); 740