LAG i hennes naturliga belägenhet, men han når henne genom |1. Detta innebär emellertid icke, att människan av naturen står i den förbindelse med Gud, som kommer till uttryck i den kristna uppenbarelsen. Ty härför mäåste till 1. komma evangelium (se nedan). Har 1. i dogmatiskt hänseende intet att göra med heteronomi, så erfares dock Guds 1. av den syndiga människan som en henne anklagande och dömande makt, ja, såsom uttryck för Guds vrede. Då människan icke är i stånd att i egen kraft fullgöra Guds |., framträder denna för den åt sig själv överlämnade människan som en fördärvsmakt. Dialektiken mellan å ena sidan 1. som uttryck för Guds egen heliga och goda vilja och å andra sidan 1. som en fördärvsmakt har alltifrån Paulus präglat det kristna trostänkandet, då det gått på djupet. Den motsägelse, som kommer till uttryck i nämnda dialektik, inneligger dock icke i I1. själv. I sig själv är den såsom uttryck för Guds vilja gudomlig, helig, god och ren, en fördärvsmakt blir den genom människans falska bruk av den, d. v.s. då hon använder 1. som frälsningsväg för att i egen kraft med |:s verk nå rättfärdighet inför Gud. Brukad som frälsningsväg leder 1. människan vilse på dubbelt sätt, dels till fariseism eller falsk förtröstan på hennes egen förmåga, dels till förtvivlan eller falsk misströstan om Guds bistånd. Medan ponerandet av 1. som frälsningsväg sammanhänger med tanken, att människan har fri vilja (liberum arbitrium) i betydelse av positiv förmåga att fullgöra rättfärdighetens verk, innebär förkastandet av 1. som frälsningsväg förnekande av den fria viljan och hävdande av viljans trälbundenhet (servum arbitrium). Det rätta bruket av 1. är enligt evangelisk trosåskådning dubbelt. För det första har |. till uppgift att upprätthålla yttre tukt och ordning (usus politicus). För det andra har |. att för människan uppenbara hennes synd och driva henne till Kristus (usus theologicus). Då man stundom härtill lagt ett tredje bruk (tertius usus legis) och menat, att 1. även har en uppgift för den rättfärdiggjorda och omvända människan, får detta 755 icke ha annan innebörd än att, då den rättfärdiggjorda människan i sig själv intill döden förblir syndare (simul justus et peccator), lagen alltjämt har en uppgift för människan som »kött», varav följer, att sistnämnda bruk av |]. återgår på de båda förstnämnda. 3. I etiskt hänseende får 1. en olika innebörd, alltefter som det är fråga om en allmänt filosofisk eller en kristen etik. I den filosofiska etiken med normativt förtecken fattas 1. såsom uttryck för i människans (praktiska) förnuft inneliggande pliktmedvetande och därur framgående sedliga fordran. Då sede-l. tänkes härröra från människans intelligibla väsen, är det här fråga om autonomi i egentlig mening. I den filosofiskdeskriptiva etiken, som ställer som sin uppgift att beskriva det etiska livet som ett över naturen stående andeliv, har 1. icke betydelse av fordran och ett böra utan närmar sig natur-l:s innebörd av beskrivning av bestående sammanhang mellan givna företeelser. Då den kristna eller teologiska etiken principiellt faller inom dogmatiken och i egentlig mening utgör en lära om helgelsen, måste 1. i teologisk-etisk mening ha samma innebörd som i dogmatisk, d. v.s. det grundläggande och allmännaste uttrycket för människans gudsrelation. Med hänsyn därtill att den rättfärdiggjorda och omvända människan i sig själv alltjämt intill döden är »kött», behöver hon i sitt helgelseliv genom 1. ständig påminnelse om vad Guds heliga och goda vilja fordrar. 4. Endast genom förbindelsen med e vangelium kommer |:s hela innebörd till uttryck. På förhållandet mellan 1. och evangelium kan Chalcedonenses formel tillämpas: utan sammanblandning och förvandling, dock oupplösligt och oskiljaktigt förenade. Om |. skiljes från evangelium, blir den en fördärvsmakt men icke längre uttryck för Guds vilja, som icke vill människans död. Först då fyller 1. sin väsentliga uppgift, då den driver syndaren till Kristus och därmed står i tjänst hos evangelium. Men detta betyder ej, att 1. förvandlas till och uppgår i evangelium. Ty utan |. blir förkunnelsen av evangelium utan sälta, lika visst som Guds 756