LAG OCH EVANGELIUM rat land, vilka förgäta sin rätta regering och samverka med ockupanten. Möjligheten att hela förhållandet skulle förändras och åter bli präglat av rättfärdighet gavs genom 1ö ftet, vilket enligt Pauli tolkning av frälsningshistorien i Gamla testamentet var givet av Gud till Abraham. Detta löfte var »e v angeliet», löftet om den kommande frälsningen, som skulle återställa det skapelseenliga förhållandet till Gud. I väntan på den utlovade välsignelsen, då rättfärdighet skulle givas (evangeliets, löftets uppfyllelse) gavs lagen åt Israel, det utkorade löftesfolket, vid Sinai. I motsats till budet till Adam i urtillståndet var denna lag något i förhållande till människan yttre och henne pålagt; den kunde därför förnimmas såsom ett tvång, som stred mot och ville tygla hennes natur — nämligen den mot Gud efter fallet upproriska naturen. Just splittringen mellan denna hennes natur och den Guds. vilja representerande lagen skulle (enligt Pauli tolkning och Luthers förnyelse därav) klarlägga för henne hennes syndiga tillstånd och komma henne att sträcka sig framåt mot evangeliet, den utlovade frälsningen, alltså den rättfärdighet, som Gud skulle låta komma i och med den utlovade förnyelsen av hela skapelsen. Löftet, evangeliet, hade alltså enligt denna tolkning eskatologisk innebörd; det skulle komma med liv och rättfärdighet vid Guds ingripande genom Messias. Däremot hade ej lagen, som gavs i väntan på löftets uppfyllelse, förmågan att skapa fram liv och rättfärdighet. Den utlovade förnyelse, som kom med Kristus, löftets uppfyllelse eller evangeliet, stod innerst i överensstämmelse med den Guds vilja, som uppenbarats i lagen, ja, fullbordade denna. Men lagen måste stå såsom något för människan yttre och främmande, och dess krav kunde aldrig vare sig rätt uppfyllas eller ens rätt fattas, så länge människan befann sig i den skilsmässa från Gud, som blev följden av fallet. Evangeliet åter betydde en uppfyllelse av allt vad lagen vittnade om och syftade till. Denna skedde genom att den utlovade förnyelsen av hela skapelsen, inklusive människans natur, principiellt förverkligades genom Kristus. Detta framträder ock- 759 så genom att Anden gavs, i och genom vilken lagen rätt uppfylldes med avseende på dess mening (jfr Rom. 8:2 ff.). Denna uppfyllelse av lagen, som följer av evangeliet, kan emellertid mycket väl bryta mot lagens utvärtes stadgar, så som de måste förstås, då de togos som en yttre regel och än mer så, som fariséerna utlade deras innebörd. I »bergspredikan» genombröt Kristus lagens bestämmelser, fattade som rationellt fixerade regler, genom att visa, att lagen syftade till något långt djupare och mer omfattande än en bokstavlig tolkning skulle ge vid handen; hans egen tillämpning av sabbatsbudet t. ex., måste av fariséerna uppfattas som lagöverträdelse, fast enligt Kristus Guds vilja just genom detta förmenta lagbrott förverkligades. »Evangeliet» innebar alltså, djupast sett, den enda rätta tillämpningen och fullföljandet av lagens syfte och innersta mening, vilket dock mäåste förbli fördolt för den, som ej levde i evangeliets anda. Den lag, som fullbordas genom evangeliet, är ej blott den till Israel givna lagen utan en form för den generella lag, som fastställer människans beroende av Gud. Före fallet var denna lag ej en för människan yttre, med hot om straff och hopp om lön given lag utan en med hennes inre helt överensstämmande lag. Efter fallet blev den en yttre, krävande, dömande lag. Men den appellerar till samvetet och förnimmes då som något rätt. Den kallas därför också ofta för en naturlig lag. Beträffande innebörden i denna term ha olika meningar gjorts gällande inom olika konfessioner. För skolastiken angav den vissa allmängiltiga regler, vilka dels förklarades, dels kompletterades av uppenbarade lagar, i sista hand av Kristi lag, som stod över den naturliga lagen. För Luther var den naturliga lagen däremot Guds egen lag, som krävde människans hjärta helt och som därför av den fallna människan, som aldrig kan fylla den, antingen måste omtolkas eller ses som en henne fördömande lag. Att helt inse lagens fördömande karaktär förutsätter emellertid en verklighetstrohet, vartill blott evangeliet ger klarsyn och kraft. Den för den fallna människan typiska atti- 760