tyden är i stället att medels lagen söka göra sig rättfärdig, d.v.s. att tolka lagen som uppfyllbara bestämmelser, vilka hon kan fylla och vilka bli medel för hennes önskan att göra sig rättfärdig. Då blir lagen begagnad till lagrättfärdighet, och såsom sådan måste den bekämpas av evangeliet. Denna betydelse av lagen är grunden till motsatsförhållandet mellan lag och evangelium. Detta kan också åskådliggöras på följande sätt. Om lagen, som gavs för kännedom om synden och förberedande av evangeliet, betraktas som medel för människan att nå rättfärdighet, blir den samtidigt ett medel för henne att hävda sig i förhållande till Gud, i sitt från honom skilda tillstånd. Utan en radikal förändring av hela det tillstånd, i vilket Guds vilja förnimmes som något yttre och för den egna naturen främmande, kunna buden varken uppfattas eller uppfyllas rätt. Men om de tolkas som yttre, rationellt fattbara, begränsade och uppfyllbara bud (och ej som tillämpning och symbol för den hela människans väsen totalt omfattande förpliktelsen att leva i överensstämmelse med att hon är Guds tillhörighet, hans barn), kunna de göras till medel just för hennes självhävdelse och så totalt förvändas. Genom att fylla buden vill hon då försöka göra sig själv behaglig för Gud. Buden fattas då som prestationer, fullgjorda av henne gentemot Gud, och fyllandet därav som en »förtjänst». Sakligt sett innebär detta, att människan förhåller sig så till Gud, som då ett land känner sig hotat av ett starkare land och friköper sig genom bestämda prestationer. Att se på Gud på detta sätt är enligt Luther en den värsta hädelse. Då hävdas just det vid fallet manifesterade försöket att vara en gud bredvid Gud, och Gud, Skaparen och Fadern, göres till en i grunden mot människan fientlig, vred makt, som måste bevekas med offer och prestationer. Det främlingskap för Gud, som blev följden av fallet, göres då till den rätta och normala utgångspunkten för förhållandet till honom, i stället för att just detta skulle ses som det orätta, bort från vilket människan borde vända sig för att i tro sträcka sig fram emot löftets uppfyllelse, 761 LAG OCH EVANGELIUM den nya skapelsen i Kristus; genom denna skulle hela förhållandet till Gud i grunden förändras och fallets skuld och fortgående främlingskap för och fientlighet emot Gud borttagas och försonas. Såsom beteckning på det falska förhäållandet till Gud kan alltså lagen stå. Ett »lagiskt» förhållande är just det, som präglas av »lagrättfärdighet», alltså det, då människan ej vill erkänna sin faktiska skilsmässa från Skaparen och Fadern utan vill hävda sig i den självtagna, falska självständighet, i vilken hon befunnit sig alltifrån fallet, genom att söka förmå den såsom en främmande, vredgad tyrann uppfattade gudomen att bli bevekt genom hennes prestationer. Detta är enligt reformationen dubbel synd. Och den »lag», som är inseglet på och symbolen för detta gudsförhållande, är evangeliets motsats och fiende. Men den är också en fiende till den rätta lagen, Guds verkliga vilja i lagen, som innebär kravet på det fullständiga erkännandet av tillhörigheten till Gud och därmed av det förvända, totalt syndiga i människans faktiska liv och särskilt i den hållning, som vill hävda sig emot Gud och som därtill vill, genom begränsade lagregler och medels vissa offer, fullgjorda såsom prestationer, beveka den Gud, som felaktigt och hädiskt göres till en vred tyrann. — Då Luther såg mässoffret, den romerska gudstjänstens höjdpunkt, såsom just en framställning och kodifiering av detta falska gudsförhållande, ansåg han sig vara tvungen känneteckna detta såsom avgudatjänst. Den »lag», som står som symbol för »lagiskhetens» eller »lagrättfärdighetens» gudsförhållande, är alltså en klar motsats till evangeliet. Den »lagen» är en falsk lag, en förvändning av den rätta lagen, en för »den naturliga människan» (människan i hennes från Gud skilda tillstånd, vilkens natur alltså ej är den av Gud vid skapelsen givna) tillrättalagd och av henne principiellt uppfyllbar lag. Denna lag är tagen och ställd i syndens tjänst och står helt som tjänare åt den människa, vilkens innersta frihets- och självständighetsbehov fått den falska inriktningen, att hon vill vara en gud vid sidan om Gud, eventuellt för att därpå, såsom 762