LAG OCH EVANGELIUM en mindre stark makt, vinna en mäktig tyranns gunst. Lagiskheten bildar en enkel och fullständig motsats till evangeliet, och den står ej, såsom den sanna lagen gör, i ett slags dialektiskt förhållande till detta. Samma ma lag, som uttrycker Guds vilja, måste emellertid för den från Gud skilda människan te sig som en långt strängare lag än den, som framträder med krav i »lagiskhetens» tillstånd. Ty om »lagiskheten» innebar, att människan genom egna prestationer och förtjänster kunde åtminstone delvis uppfylla lagen, så innebar den sanna lagen att detta vore omöjligt. Detta beror enligt Luther ej alls därpå, att de fixerade lagreglerna vore för svåra, ulan på alt den i syndens tillstånd befintliga människan aldrig kan prestera rättfärdighet. Tas utgångspunkten för tanken på rättfärdighet i den från Gud skilda människans tillstånd, så måste den sanna lagen framträda som en totalt fördömande lag, en lag som konstaterar skilsmässan från Gud och framställer det rätta förhållandet till honom på ett sätt, som av människan är absolut ouppfyllbart. Det som kräves genom den rätta lagen är nämligen i sista hand just den rättfärdighet, som människan gick förlustig vid fallet och som till sin natur sammanhänger med ett obrutet förhållande till Gud, vilken rättfärdighet ej kan skapas fram av människan. Den syn på lagen, enligt vilken den kräver det omöjliga av människan, är på en gång en falsk och en rätt syn därpå, falsk, därför att det rätta aldrig kan förverkligas såsom än så stora prestationer av den från Gud skilda människan, sann, därför att människan, som ej lever i det rätta förhållandet till Gud utan i själviskhet och ondska, måste fördömas av Gud. Hon har total skuld, ty hon är med hela sin viljeinriktning engagerad i orätt riktning, och lagen säger sant och rätt, då den visar, att hon borde leva i full överensstämmelse med Guds vilja, med hans kärlek och rättfärdighet. Insikten i lagens absoluta fördömande förutsätter emellertid egentligen redan evangeliet, ty blott i och genom detta kan innehållet i det av lagen krävda fattas rätt i dess 763 absoluta karaktär. Här inträder just det förhållande mellan lag och evangelium, som benämnts ett dialektiskt förhållande. Ty lagen säger att människan är skild från Gud och från sin vid skapelsen givna bestämmelse och visar att hon med sin egen vilja bejakar upproret mot Gud och därtill ständigt ökar sin synd genom att hävda sig själv också i förhållande till Gud. Därför klargör lagen, att hon är värd att förkastas från Gud. Den lag, som visar detta, är en sann lag, då den nämligen framställer ett faktiskt förhållande. Den pekar på rättfärdighetens verkliga innebörd och visar, att denna är ouppnåelig för den från Gud skilda människan, vilken alltså är värd fördömelse, därför att hon saknar den rättfärdighet, som tillhör hennes bestämmelse och därför att hon i sitt innersta hör samman med den från Gud skilda världen. Men eftersom också den sanna lagen mäste framställa rättfärdigheten för den från Gud skilda människan såsom en krävd rättfärdighet, blir lagen själv här symbolen för den totala fördömelsen. Såsom krävd av en människa, som förlorat den ursprungliga samhörigheten med Gud, blir insikten i rättfärdighetens innebörd för människan det samma som insikten i hennes egen fördömelse. Detta är likväl ej möjligt annat än genom evangeliet, som visar avståndet till det rätta, varför just insikten om syndens djup visar, att kontakt med evangeliet redan nåtts. Den insikten har konsekvent kunnat fasthållas blott av Kristus på korset, som var den ende som helt genomskådade och förmådde ställföreträdande bära hela släktets fördömelse. Enligt Luthers utläggning av Kristi ord på korset (»Min Gud, min Gud, varför har Du övergivit mig»), fasthöll, upplevde och tog Kristus på sig den krävda lagens hela fördömelse (detta är för Luther innebörden i Kristi nedstigande till helvetet, vilket är försoningsverkets höjdpunkt), men genom att göra detta — vilket var möjligt blott för den som också var helt rättfärdig, ja själv representerade den utlovade gudomliga rättfärdigheten — övervann han lagens fördömelse och återställde ett rätt förhållan- 764