de mellan Gud och människan, i vilket lagen ej förblir en yttre krävande lag utan sammanfaller med evangeliet och framstår som den goda, vänliga makt, som människan gärna och villigt följer och lyder. I uppstäåndelsen framträder det segrande evangeliet. Lagen, i sig själv just pekande på Guds rättfärdighet och så till vida helig och god, blir alltid, så länge den såsom en yttre makt kräver denna rättfärdighet, en fördömande makt och kan av Luther ställas vid sidan av »tyrannerna» »döden» och »synden» såsom en »fördärvsmakt». Men lagen skiljer sig också i denna gestalt från synden just genom sitt »dialektiska» förhäållande till evangeliet. Ju närmare lagen kommer evangeliet eller ju mer den med sitt krav täcker evangeliets innehåll, desto mer totalt fördömande blir den, då den sätter det krävdas förtecken för detta innehåll. Därför är det just den till sitt innehåll heliga och goda lagen, som blir totalt fördömande och därför måste övervinnas av evangeliet. På detta plan är det riktigt, att evangeliet ger vad lagen kräver, men det gör detta under övervinnande av all lag, som sätter det krävdas förtecken framför evangeliets innehåll. På »lagiskhetens» plan åter kan man ej säga att evangeliet ger vad lagen kräver, ty kraven täcka ej där evangeliets innebörd, då evangeliet ej förhjälper till prestationer. En direkt konsekvens av detta förhållande mellan lag och evangelium leder till den syn på »den trälbundna viljan», som Luther utvecklat i sin berömda bok om detta tema mot Erasmus 1525. Erasmus stod ungefär på den ståndpunkt, som intagits av skolastiken eller representerade en förenkling av denna. Han rörde sig enligt Luther alltså på »lagiskhetens» plan, resonerade blott moraliskt och såg aldrig, vad evangeliet betydde. Då därför den uppfattningen av lagen, att den vore totalt fördömande, ej kunde urgeras av Erasmus, blevo ej lag och evangelium några centralbegrepp och kommo aldrig i något dialektiskt förhållande till varandra. Evangeliets motsvarighet, »nåden», fattades ej i frälsningshistoriskt eller »eskatologiskt» sammanhang utan sågs 765 LAG OCH EVANGELIUM framför allt från psykologisk synpunkt och betraktades såsom en kraft till goda gärningar, vilken måste samverka med den egna viljan. Huvudfrågan blir dennas medverkan för frälsningen, vilken Erasmus måste bejaka. Luther åter insåg, att på den vägen evangeliet helt måste försvinna och allt hänföras till lagens område, vilken då måste fattas på »lagiskhetens» sätt. Mot Erasmus māåste så Luther, för att få plats för evangeliet, hävda viljans trälbundenhet — nämligen i relation till den rättfärdighet och salighet, som utlovats och sedan förts till jorden genom Kristus. Denna frälsning är evangeliets innehåll, och i förhållande till den är viljan oförmögen att åstadkomma något; den lag som kräver den fulla rättfärdigheten, kan blott fördöma den från Gud och hans rättfärdighet skilda människan. Att detta är ett rätt krav, är enligt Luther riktigt, men det kan aldrig uppfyllas såsom svar på ett krav utan blott i fri spontan kärlek, oberoende av krav, vilka alltid binda människan genom hot om straff eller hopp om lön och så förhindra den frihet, som är evangeliets innehåll. Därför kan lagen blott uppfyllas, om människan genom evangeliet (Kristus, tron) blir fri från lagen. Om så viljan är trälbunden och lagen fördömande, då det är fråga om rättfärdighet inför Gud, betyder detta emellertid ej alls, att viljan skulle vara oförmögen till vad som skall göras på jorden. Från lagens krav på total rättfärdighet inför Gud mäste skiljas lagens begränsade krav, vilka syfta till ordning, rättvisa och arbete på jorden. I förhållande till dem är enligt Luther viljan ej trälbunden, men det beror på att lagen här ej står i direkt relation till evangeliet. Gud regerar enligt Luther världen på två sätt. I det andliga regementet regerar han med evangeliet och skapar ett fördolt rike av dem, som tro. Här står lagen i evangeliets tjänst och evangeliet fullbordar lagen. I det världsliga regementet regerar Gud med en lag, vars uppgift är att åstadkomma ordning, skydd för de svaga och ett ömsesidigt tjänande. Lagen driver här till samhällelig, ordnad gemenskap (jfr Andligt och världsligt regemente). 766