LAG OCH EVANGELIUM Luthers distinktion mellan olika funktioner av lagen ligger bakom läran om olika bruk av lagen. Dels talade man om det bruk, där lagen upprätthåller en yttre ordning och rättfärdighet, vilket är 1agens »första bruk». Dels fullgör lagen en uppgift, vari den omedelbart hör samman med evangeliet och förbereder detta. Samtidigt är den dock i detta bruk i och för sig dess motsats, som måste övervinnas av evangeliet, så att dettas innehåll, rättfärdigheten, ej framstår som något, som Gud kräver, utan som något som Gud giver. Gud hade enligt Luther hela sin rättfärdighet blott för att genom Kristus skänka den åt människan; Gud gör genom sin rättfärdighet människan rättfärdig, och hon får alltså mottaga Guds rättfärdighet. Men genom sin dom bereder lagen, psykologiskt sett, människan för evangeliet och leder henne att vända sig till detta. Lagen uppvisar genom sin fördömelse hennes egen totala oförmäåga att göra sig själv rättfärdig och klargör, att varje »förtjänst» från hennes sida är utesluten. Detta är lagens egentliga ellerteologiska bruk, vilket också kallats »lagens andra bruk». I sitt »första bruk» står lagen ej i detta förhållande till evangeliet, utan kräver och tvingar fram den »yttre rättfärdigheten», ordningen och gärningarna på jorden, vilka emellertid den människa, som i tron mottager Guds rättfärdighet som en gåva, blir ìi stånd att fullgöra med glatt och villigt hjärta och ej blott av tvång. Det av Melanchthon tillagda »lagens tredje bruk» för de pånyttfödda avsåg de särskilda anvisningar, lagen tänktes giva dessa. Konkordieformeln diskuterar detta bruks innebörd i art. 6 och frågan om lag och evangelium i art. 5. Lutherdomen efter reformationstiden. Det blev en viktig angelägenhet för teologien att utföra Luthers syn på rättfärdiggörelsen, vilket förutsatte, att förhållandet mellan lag och evangelium rätt angavs. Därför måste arvsynden betonas (jfr Konkordieformeln, art. 1), vilket alltså ej innebär en allmän pessimistisk syn på människans krafter eller en människovärdet nedsättande lära 767 utan vilket vill visa att människan ej äger (och ej genom egna gärningar kan förskaffa sig) den rättfärdighet, vartill hon skapats och bestämts. Med sin innersta vilja kan nämligen människan under skilsmässan från Gud ej annat än söka sig själv, och hon gör detta också i sina bästa gärningar, i sin religion och moral, i den mån hon därigenom vill förskaffa sig salighet, rättfärdighet och frälsning. Att hennes vilja så är engagerad i motsatt riktning till den osjälviskhet, den rättfärdighet, som är evangeliets innehåll och som lagen kräver, betingar hennes med arvsynden sammanhängande skuld. Luthers syn på förhållandet mellan lag och evangelium blev svår att hålla ren under den följande utvecklingen, särskilt sedan den frälsningshistoriska aspekten tenderat att helt undanträngas av en individualistisk och psykologisk syn. Om det skolastiska betraktelsesättet på förhållandet mellan nåd och förtjänst, resp. nåd och gärningar, enligt Luther hamnat på »lagiskhetens plan» och så skjutit evangeliet åt sidan och i stället talat om nådens bistånd till eller förutsättning för förtjänstfulla egna gärningar, så har inom lutherdomen efter Luther (t. ex. under senortodoxien, pietismen och liberalismen) tendenser framkommit till i ett liknande »lagiskt» betraktelsesätt. I senare tiders teologi har man därför föranletts att noga studera och söka äåtergiva Luthers egen, djupa och svårtillgängliga distinktion mellan lag och evangelium med vilken också denne själv ständigt arbetade vidare och till vilken han ständigt återvände. Med den kände han sig aldrig färdig; den måste enligt honom varje kristen ständigt på nytt åter uppleva, och varje teolog måste på nytt bearbeta den, fördjupa sig i den och belysa den från nya synpunkter. Hela Luthers teologi kan sägas vara ett försök att med begreppen lag och evangelium som utgångspunkt tränga in i och återge bibelns grundsyn. Se även Lag, Naturlig religion, Naturrätt, Nåd. Litt.: Nästan varje större teologiskt arbete behandlar den lutherska dialektiken mellan lag 768