LAPPAR dits föreställningarna om Jabmi-aimo, »de dödas värld», med en särskild härskarinna, Jabmi-akka, i nutida folktro Tuotna (nordlap. Duodna) eller Tuonan-aimo, »de dödas värld», »underjorden», »kyrkogården», »graven», även liktydigt med »dödsriket», samt Rut-, Fuodnos- och Tjappis-aimo motsvarande »helvetet». Till ovan nämnda föreställningar knyta sig också traditionerna om »de underjordiska», »vitrerna», »vättarna», på lapska katnihah, kitnihah, uldat, vilka begrepp tydligen äro lån från nordiskt håll. Ordet Saivo eller Saiva (=urnord. *saiwi, d. v. s. sjö) fortlever i sin urspr. innebörd i namnen på en mängd sjöar, som i folktron på ett eller annat sätt förbundits med offer (till de underjordiska). De dödas närvaro och inverkan på de levande är ännu i dag för lapparna en realitet. Under benämningen tonto, tuonta, tomhta (sv. tomte), kolalap. kyöde-jielle (»den som bor i huset», hustomte), gofittar m. m. återfinnas också ett flertal av den nordiska folktrons vättar och rån. Dit höra även KLeibolmai, jaktens gud (egentl. »almannen», alens rå) och Tjasolmai, fiskeriets gud (eg. »vattumannen», sjöns rå). T. o. m. den högste gudens namn, Radien, anses etymologiskt höra samman med verbet »råda» och skulle då betyda »den rådande». Han och hans son Radien-kiedde bilda en dualism som tyder på kristet inflytande. Som urfader och urmoder dyrkades Madderattje och Madderakka. Deras tre döttrar Sarakka, Uksakka och Juksakka hörde till de populäraste gudomligheterna. Den mest dyrkade av dessa var Sarakka som bodde under härden i kåtan. Alla hade de att göra med barnets tillkomst och tidigaste utveckling. En annan akka var påssjoakka som bodde under påssjo (den del av kåtan som ligger bakom eldstaden). Hon »tillåter skytteri». De västliga lapparnas speciella väx tlighetsgudom var Rananeida, »vårjungfrun» (jfr lulelapska rana[n], ofta i sammansättning= »vår», i t.ex. rana[n]-lådde »vårfågeln», poetisk benämning på göken och kråkan; vuostas rana eller vuostas ranatį, den första renkon som kalvar på vå- 771 ren, ranatį även: den första renkalven som födes på våren). Rananeida »skall göra fjällen bara samt giva nytt gräs och mossa till renarnas föda». Jfr kolalapparnas Rasaik »Gräsmodern». Fruktbarhetsgud var också Väralden-olmai (»Världens man»), en av de främsta gudarna, ofta dyrkad under benämningen »Storjunkaren». Han skulle »giva lycka till renarna». Om vindens gudom Biegga-galles eller Biegg-olmai se art. Finsk-ugriska religioner. Även solen och mån en voro föremål för kult. Tor dyrkades dels som åskguden under det från nordiskt håll lånade namnet Horagalles (»Torkarlen») och under de inhemska namnen Atjekatj (»åskan»), Pajanolmai (»åskmannen»), Pajan (»åskan»), Tiermes, nordlap. Daerbmes, kolalap. Tirmes, eller helt enkelt Adja (»gofar», »farfar»), dels som fruktbarhetsgud (jfr lulelap. Tjįahtje-adja »vattufarfar» som ger regn). I Rutaimo (»Rutos värld») under jorden bodde Ruto, känd som de smittosamma sjukdomarnas och dödens gud. Han förekommer ofta på trummorna, där han vanligen avbildas sittande till häst. Till honom offrades också en häst för att avvända farsoter. Om den ursprungliga betydelsen av gudsnamnet Jupmel, nordlap. Ibmel, se art. Finsk-ugriska religioner. Litt.: Se art. Altaisk religion, Finsk-ugriska religioner, Förfäderskult. Dessutom: J. Schefferus, Lapponia (Francofurti 1673; äv. eng., tysk o. fransk övers.); Pehr Högström, Beskrifning öfwer de til Sweriges krona lydande lapmarker (Sthm 1747); Pehr Fjellström, Kort berättelse om lapparnas björnafänge (Sthm 1755); K. Leem, Beskrivelse over Finmarkens lapper, deres tungemaal, levemaade og forrige afgudsdyrkelse (Khvn 1767); E. Lindahl—J. Öhrling, Lexicon lapponicum (Sthm 1780); Bidrag till kännedom om de svenska landsmålen och svenskt folkliv 17 (Uppsala 1897—1910); K. B. Wiklund, Nomadskolans läsebok 3 (Uppsala 1929); J. Turi, Muittalus samid birra. En bog om lappernes liv. Udg. med dansk overs. av E. Demant (Khvn 1910; sy. övers. Från fjället, Lund 1931); Källskrifter till lapparnas mytologi utg. av E. Reuterskiöld (i Bidrag t. vår odlings hävder 10, Sthm 772