skr. 7, 3 ed. Sthm 1936); B. Sundkler, Svenska missionssällskapet 1835—1876 (diss. Uppsala, Sthm 1937); E. Manker, De svenska fjällapparna (STF:s handböcker om det sv. fjället 4, Sthm 1947); Å. Campbell, Från vildmark till bygd (Skrifter utg. genom Landsmäåls- o. folkminnesarkivet i Uppsala, Uddevalla—Khvn 1948); A. R. Hasselhuhn, Om skytteanska scholan i Lycksele lappmark (diss. Uppsala, Sundsvall 1851, nytr. Östhammar 1949); Norges Finnemisjonsselskaps årbok 1948—1950 (Trondheim 1951); P. Boreman, Læstadianismen (Sthm 1953); M. Gidlund, Lappmissionen och de kyrkliga böckerna intill 1812, 1 (i Forum theologicum 10, Sthm 1953). L. W. LAURENTIUS PETRI (1499—1573), Sveriges förste evangeliske ärkebiskop och yngre broder till Olavus Petri, blev efter studier i Wittenberg under 1520-talets senare hälft först »skolmästare» i Uppsala men valdes redan 1531 av representanter för hela den svenska kyrkoprovinsen till ärkebiskop. Under sitt mer än 40-åriga episkopat utövade L.P. ett mycket stort inflytande, och under 1550- och 1560-talen behärskade han nästan helt det svenska boktryckeriet, fastän flera av hans arbeten förblivit otryckta. Redan i L. P:s första skrift från 1533, en utläggning av Västeråsbesluten 1527, återfinner man det kyrkopolitiska program, varåt ärkebiskopen skulle ägna hela sitt liy och som fick sin slutgiltiga utformning i 1571 års kyrkoordning*. Förutom arbetet på kyrkoordningen var L.P. ständigt sysselsatt med att utforma och ge anvisningar för en evangelisk gudstjänstordning, präglad av trohet mot det bästa i den medeltida traditionen men samtidigt av en klart evangelisk ståndpunkt. Hans fina öra för andaktens språk och för gudstjänstens skönhet spåras tydligt i hans arbete på de olika kyrkliga böckerna: mässan, handboken, bibelöversättningen, psalmboken och katekesen jämte bönbok. Om L.P:s musikaliska intressen bär särskilt hans skrift »De officiis ecclesiasticis» (utg. av N. Fransén Sthm 1927), närmast en liturgisk handbok för blivande präster, vittnesbörd. I gudstjänstens centrum stod för L.P. nattvardsmässan, men till denna hörde predikan, och prästämbetet var för honom i första hand ett predikoämbete. 777 LAURENTIUS PETRI Själv utarbetade han tvenne predikosamlingar: en postilla tr. 1555 — huvudsakligen en översättning av Veit Dietrichs »Kinderpostille» — och predikningar över Kristi pinas historia tr. 1573. Intresset för kyrkans folkuppfostrande gärning delade L. P. med reformationens män överhuvud, och genom den i kyrkoordningen intagna skolordningen lades grunden till det nära sambandet mellan kyrka och skola i Sverige och Finland. Förutom det positivt uppbyggande, organisatoriska och kultiska arbetet har L. P. tagit ställning till en rad av de problem, som reformationen aktualiserade, och i ett flertal skrifter på svenska och latin utvecklat sin reformatoriska grundsyn. Under tiden fram till 1560 äro hans polemiska skrifter riktade mot katolicismen såsom »En förklaring om vigvatten» av 1538 och » Dialogus om den förvandling som med mässan skedde» av 1542 (tr. 1587). I den förstnämnda angriper han det magiska inslaget i det katolska fromhetslivet och utreder i den senare förhållandet mellan predikoämbetet och det allmänna prästadömet, samtidigt med att han ingående kritiserar den romerska mässan. Under Erik XIV:s regering tvingades L. P. att i första hand vända sig mot den propaganda, som de till Sverige invandrade kalvinisterna bedrevo, och försvara den lutherska nattvardsläran och den relativt konservativa svenska gudstjänsten. Bl. skrifterna från denna tid märkes främst » Om några stycken vårs Herres Jesu Kristi nattvard anrörandes» tr. 1562 och den principiellt mycket viktiga skriften från 1566 »Om kyrkostadgar och ceremonier», där L.P. tar avstånd både från katolsk och kalvinsk syn på de kyrkliga ceremonierna. Sin utpräglat teokratiska statsuppfattning har L.P. framlagt i sin kröningspredikan 1561, »Några spörsmål om världslig överhet» 1568 (tr. i Skrifter från reformationstiden, Uppsala 1898) och i förordet till kyrkoordningen. Personligen stod ärkebiskopen Gustav Vasa och hans familj mycket nära. Med dennes understöd och rekommendationsbrev hade han 1527 begivit sig till Wittenberg och bakom ärkebiskopsvalet 1531 778