LEGEND of bodily temperament on psychical characteristics (i The Thomist 1947—48); A. Lechler, Der Christ und sein Temperament (Stuttgart 1948); H. Germond, Les tempéraments et la religion (i Revue de théol. et de philos. 1950); A. Nyman, Själsbegreppets förvandlingar (Sthm 1943) ; dens., Nya vägar inom psykologien (5. ed. Sthm 1951). R. P. LEGEND (lat. leganda, det som skall läsas), enligt nutida uppfattning en ohistorisk berättelse om ett helgons liv och död, vilken dock ofta innehåller en verklighetskärna. Under historiens gång har ordet 1. undergått många omvandlingar. 1. På gamla kyrkans tid är 1. närmast förknippad med martyrerna och deras årliga minnesfester, då delar av 1. upplästes vid gudstjänsten. I motsats till de Acta eller Gesta, som ofta bygga på rättsprotokollen, och Passiones eller Martyria, som stamma från ögonvittnen och samtida, äro martyr-l. mestadels av senare datum. De innehålla därför en myckenhet ohistoriskt material och förhålla sig till de nyssnämnda aktstyckena på samma sätt som den apokryfiska bibellitteraturen till de kanoniska bibelböckerna. Martyr-l. har tidigt fått en litterär form med ett långt religionssamtal mellan trosvittnet och dess domare. Drömmar, visioner och underverk, i synnerhet i samband med de grällt utmålade dödsplågorna, förekomma så talrikt, att läsarens sensationslystnad tillgodoses bättre än hans uppbyggelse. Då helgonidealet utvidgas till att omfatta även fromma munkar och biskopar får |. en vidare innebörd. En brokig folklitteratur uppkommer på detta vis. Athanasius’ skildring av Antonius’ liv, som dock har en starkt historisk prägel, utgör en vida spridd mönsterberättelse i denna genre. Till den ha både kyrkofäder och kyrkohistorieskrivare inom den gamla kyrkan bidragit. Bland de östkyrkliga alstren märkas även »Historia Lausiaca» och »Historia Monachorum in Aegypto», båda från 400-talet och snart hoparbetade med varandra. Nära besläktade med dessa l.-samlingar äro »Apophthegmata patrum» och »Verba seniorum», vilka på 783 500-talet förenats under titeln »Vitae patrum». Den monofysitiske biskopen Johannes av Efesos (d. 586) har skildrat det syriska munklivet. Till västerns hagiografer (helgonskildrare) från motsvarande århundraden höra Paulinus av Nola, Hieronymus, Gregorius av Tours och Gregorius den Store. Det historiska inslaget träder hos dem mycket mera tillbaka. 2. Sin egentliga blomstringstid upplever |. under medeltiden. Den mest kända 1.- samlingen från den senare medeltiden är Jacobus a Voragine (d. 1298) »Legenda aurea » (Gyllene legenden, sv. övers. i urval 1928). Undret står i centrum (så hos Caesarius av Heisterbach) och |. blir ett verksamt medel i kristen folkuppfostran. Den lösgöres alltmera från sin ursprungliga förbindelse med gudstjänsten och införlivar med sig talrika utomkristna motiv. Den bygges in i mirakel- och mysteriespel (jfr Religiöst drama) och påverkar i hög grad den kristna konsten. (Se för medeltiden även art. Helgon.) 3. Efter reformatorernas kritik och upplysningens förakt har först romantiken visat större förståelse för |. Denna har därigenom vunnit insteg även i den nyare skönlitteraturen. Samtidigt som den inom den romerska kyrkan i delvis förnyad och omvandlad gestalt bevarat mycket av sin religiösa roll, har den oberoende av konfessioner blivit föremål för en modern, vetenskaplig utforskning, i vilken kyrko-, kultur-, litteratur-, konst-, språkhistoriska och folkpsykologiska intressen förenats. Den ledande hagiografiska tidskriften är »Analecta Bollandiana» (Bryssel 1882 ff.). 4. Ordet 1. har även fått en vidare användning bl.a. inom folkloristik och religionshistoria, där det ofta rör sig om ett okritiskt övertagande av främmande termer (fr. légende=profansägen, légende hagiographique=kristen legend) eller om ett berättigat utsträckande av begreppet till icke-kristna förhållanden (så talar man t.ex. om buddhalegenden). Litt.: (utöver den under art. Helgon anförda): 1. B. Altaner, Patrologie (3 ed. Freiburg i. Br. 784