denna har Kristus själv i sin kyrka skilt mellan lekmanna- och klerikalt stånd, liksom han skilt mellan den lärande och den lydande kyrkan (ecclesia docens och ecclesia oboediens). Detta innebär, att klerus ensamt har den andliga eller jurisdiktionsmakten. L:s rättighet är att med klerus få tillträde till nådemedlen och att få undervisning och själavård av detta. Giltiga kyrkliga handlingar kunna dock |]. utföra, då de få utföra nöddop eller i yttersta nödfall utdela eller åt sig själva giva den förut konsekrerade hostian inför döden (viaticum), vilken senare tillåtelse dock numera icke torde brukas. En delvis annan syn på l:s kyrkliga rättigheter och insats har under 1900-talet kommit till uttryck i den av påven Pius IX igångsatta »katolska aktionen» (actio catholica) med dess lekmannaapostolat. Detta innebär evangelisering genom |. i sekulariserad miljö, varvid som förebild åberopas apostlarnas anställande av |]. för att förkunna evangelium (Fil. 4: 3). Reformationen bröt med den medeltida kyrkans radikala skiljande mellan klerus och 1. och främst med uppfattningen om en högre religiös kvalitet hos klerus. Den åberopade därvid ständigt det allmänna prästadömet*. Lekmännen äro i alla avseenden religiöst sett lika fullmyndiga som prästerna, det som skiljer dessa från 1. är icke den inneboende förmågan, den religiösa kunskapen eller erfarenheten eller något dylikt utan uppdraget. Prästerna ha av församlingen — och därmed av Gud, eftersom församlingen vid kallelsen och valet är hans redskap och språkrör — blivit anförtrodda att predika och förvalta sakramenten för de andra medlemmarna av kyrkan. De ha därmed fått kyrkans ämbete, och ingen skall okallad påtaga sig dessa uppgifter. Men därmed stå 1. ej utanför andra delar av kyrkomyndigheten än dem, som röra predikan och sakramentsförvaltning. De äga sin del både i kyrkans styrelse och i dess allmänna förvaltning. I de tyska landskyrkorna deltogo också 1. från början tillsamman med prästerna i kyrkans högsta styrelse, nämligen i konsistorierna, sammansatta som 789 LEKMAN dessa voro av i regel jämnt antal präster och 1. (se Kyrkoförfattning). I och med utformandet av läran om de tre stånden (se Hustavlan) preciserades vad de olika kyrkliga stånden, överheten, prästerskapet och folket hade för befogenheter i kyrkliga sammanhang. Överheten hade att försvara kyrkan och att övervaka dennas ordning. Samtliga tre stånd hade gemensamt prästkallelserna om hand o.s.v. Vad församlingens och därmed |:s rätt att kalla präst beträffar, grundades denna på åskådningen, att församlingen i sin helhet erhållit nyckelmakten (se Nøglemagten) och därmed potestas judicandi, rätten att döma om läran, vartill hörde att avgöra, om provpredikanten förkunnade rätt lära eller ej. Om |1:s deltagande i den nutida kyrko- och församlingsstyrelsen, se Domkapitel, Församlingsstyrelse, Kyrkoförfattning, Kyrkomöte, Prästtillsättning. Om prästen såsom rife vocatus var den ende, som ägde att predika och förvalta sakramenten »offentligt» i församlingen, tillerkändes 1. som husfader eller husmoder den kristna undervisningen i hemmet. Hemmet var »huskyrkan», där husbonden var »huspredikanten» enligt satsen: »vad prästen är i kyrkan, det är husfadern i hemmet». 2. Lekmannapredikan. Predikan av lekmän har förekommit i hela kyrkans historia. Under vissa perioder har den varit betydande, såsom under den senare medeltiden, då denna tids bibelrörelser, albigenser, katarer och lollarder (se Wycliffe), begagnade sig av l. för sin förkunnelse. Då denna predikan ofta skedde i strid med kyrkans ordning och bedrevs av sekter, som fronderade mot kyrkan, var frågan om lekmannapredikans auktorisation alltid brännande. Medeltidskyrkan löste den så, att ordnarna, särskilt tiggarordnarna*, franciskaner och dominikaner (predikarebröder) fingo taga lekmannaaktiviteten på predikans område om hand. Under reformationstidens första årtionden finner man |1. predika ej blott inom anabaptismens och »svärmarnas» led utan även, ehuru mera begränsat, inom de 790