LEKMAN ännu ej stabiliserade lutherska kyrkorna. I detta senare fall erhöllo 1. i regel skriftlig predikotillåtelse (testimonium) från Luther, en teologisk fakultet eller annan kyrklig myndighet. En sådan predikande |1. var den från svensk reformationshistoria kände Melchior Hofmann. Från reformationstiden i den anglikanska kyrkan känner man de s.k. readers, läsarna, vilka voro allmänt förekommande på grund av prästbristen. De fingo uppläsa gudstjänsternas ritual och godkända predikningar samt kyrkotaga kvinnorna och jordfästa men ej predika eller förvalta sakramenten. Seden med lay readers upplivades under 1800-talet och är nu kyrkorättsligt bestämd. En reader får läsa morning och evening prayer, undervisa barn ì kristendom, predika — utom vid nattvardsgudstjänst — samt i mässan läsa episteln och distribuera kalken. När reformationskyrkorna fått fastare utformning, försvann lekmannapredikan, och de enda icke prästvigda, som erhöllo tillåtelse att predika i kyrkorna, voro prästkandidaterna. För dessas uppträdande i kyrkorna utbildades bestämda regler. I Sverige ha de sedan 1600-talet efter föregående prövning och examen erhållit biskopens skriftliga predikotillåtelse, venia concionandi. Först under pietismens tid återfinna vi lekmannapredikan men nu i regel utan kyrkliga sanktion och utövad vid konventiklarna. De första lekmannapredikanter, som hade predikan som livsuppgift voro de kringvandrande herrnhutarbröderna. Kyrklig sanktion i någon större utsträckning fick lekmannapredikan med 1800-talets inremissionsrörelse. Direkt reglerad torde den dock endast i mindre utsträckning vara i kontinentens kyrkor. I Nordens kyrkor har lekmannapredikan haft olika öden. I allmänhet avvisades den av de ledande kyrkomännen, då den började uppträda vid 1800-talets mitt, framför allt därför, att den kyrkliga ordningen bröts eller angreps. I Finland och Norge bevarades dock lekmannapredikan inom kyrkan, vilket också hade till följd, att väckelserörel- 791 serna förblevo en inomkyrklig företeelse. I Sverige utvecklades däremot lekmannapredikan på grund av olika omständigheter till frikyrklighet. Den bibehölls dock inom kyrkans råmärken i Evangeliska fosterlandsstiftelsen* och Bibeltrogna vänner“, læstadianismen* och traktatsällskapen*. Föreskrifter om lekmäns predikan finnas i alla nordiska kyrkor. I Danmark får |. med undantag av teologie studerande ej predika vid de ordinarie gudstjänsterna men däremot med vederbörande prästs tillåtelse och på hans ansvar vid extra gudstjänst och möten i kyrkan. I Finland äger biskop och domkapitel rätt att lämna »välkände och kristligt sinnade personer» tillåtelse att predika och deltaga i församlingens kristendomsundervisning. L. få därtill hålla enskilda andaktsövningar för en grupp församlingsmedlemmar, dock ej under allmän gudstjänsttid, såvida ej kyrkoherden godkänt detta. I Norge bestämmer menighetsrådet om |:s predikan, då denna sker antingen i kyrkan, då där ej firas ordinarie gudstjänst, eller på platser på längre avstānd från kyrkan. Med prästens samtycke kan 1. även få predika vid ordinarie gudstjänst. Biskopen skall erhålla förteckning över de predikande |l. I Sverige kan endast biskopen meddela 1. predikotillåtelse, och utan biskopens »venia» får ingen präst tillåta en 1. att predika i sin kyrka. En på ett särskilt sätt legitimerad kår av lekmannapredikanter bilda de på Svenska kyrkans lekmannaskola utbildade och till sin tjänst invigda pastorsdiakonerna (se Diakon). En stor uppgift fylla i Norrland »bönprästerna» i de långt ifrån kyrkorna liggande byarna, vilka ha till uppgift att läsa gudstjänstritualen och predikan ur postillan men ej själva predika. 3. Frågan om lekmäns deltagande i kyrkans sakramentsförvaltning är en sen företeelse. I fråga om nöddop gäller i de nordiska kyrkorna den allmänkristna seden från Gamla kyrkans dagar, att det betraktas som ett giltigt dop, om det förrättas av döpt och konfirmerad kristen, man eller kvinna, i rent och obemängt vatten och i den treenige Gudens namn. Ett nöddop skall dock alltid 792