bekräftas av präst i den ordning, som kyrkohandboken föreskriver. I Sverige ledde striden om lekmannadop förrättade av predikanterna inom de frikyrkliga rörelserna till en förklaring 1898, att dessa dop, såsom icke varande nöddop ej kunde betraktas såsom förrättade i överensstämmelse med kyrklig ordning, varför ett barn med ett dylikt dop — vars kristna legitimitet eljest icke ifrågasattes — i kyrkoboken skulle antecknas såsom »icke av svenska kyrkan döpt». Nattvardens utdelande, som eljest är förbehållen den vigde prästen, kan i Finland vid dödsfara förrättas av 1l. I Norge kan nattvarden utdelas vid offentliga gudstjänster utanför kyrkorummet av 1., som fått bemyndigande därtill av biskopen, vilken även kan ge 1l. bemyndigande att förvalta nattvarden under speciella förhållanden såsom i anstalter, för sjuka och till sjöss. Privat nattvardsutdelning, i hem eller sluten krets, är tillåten utan att särskilt bemyndigande därtill behöves. För den danska och den svenska kyrkans del finnes ingen sådan tillåtelse för 1. att deltaga i nattvardens utdelande. Vad slutligen beträffar l:s rätt att där nöden så kräver meddela avlösningen, gäller i de nordiska länderna, vad som framhållits i Konkordieboken: »I nödfall avlöser även en lekman och blir den andres präst». (Bek. Schr. 491, 23 ff.) L:s uppgifter i kyrkan äro icke begränsade av vad |]. ha att utföra i kyrkostyrelse och kyrkoförvaltning och som eventuella medhjälpare åt prästen med predikan. L:s främsta uppgifter ligga i deras deltagande i kyrkans uppbyggande och uppsökande verksamhet överhuvudtaget, vartill först hör deltagande i kyrkans gudstjänst- och fromhetsliv samt bekännelse av kyrkans tro i den dagliga gärningen och därefter deltagande i undervisning*, söndagsskola*, ungdomsvård*, besök hos gamla och sjuka, evangelisation* och annat »frivilligt kyrkligt arbete»*, i den mån de där få sina uppgifter. Se även Kyrkobröderna, Lägkyrklighet. Litt.: A. Retzbach, Das Recht der kath. Kirche nach dem Codex juris canonici (Freiburg i. Br. 1935); E. Sehling, Geschichte der prot. Kirchenverfassung (2 ed. Berlin 1914); W. Elert, Mor- 793 LIBERAL TEOLOGI phologie des Lutherthums 1 (2 ed. München 1953); The Canon law of the Church of England (London 1947); Kyrkolag för den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland utg. av 0. D. Schalin (Helsingfors 1950); K. Hansson, Norsk kirkerett (Oslo 1935); C. H. Thölén, Det andliga prästadömet (Göteborg 1933); R. Askmark, Ämbetet i den sv. kyrkan i reformationens, ortodoxiens och pietismens tänkande och praxis (Lund 1949); En bok om kyrkans ämbete, utg. av Hj. Lindroth (Sthm 1951); H. Cnattingius, Diakonat och venia concionandi i Sverige intill 1800-talets mitt (Sthm 1952). R. A. LEKMANNSBEVEGELSE, se Kyrkobröderna, Läågkyrklighet. LETTLAND, se Baltiska länderna. LIBERAL TEOLOGI. Om bestemm elsen af begrebet l. hersker ikke enighed. I forskellige lande og inden for afvigende teologiske skoler defineres 1. meget varierende. Undertiden, især i de nordiske lande, opfattes 1. som den radikale gennemførelse af den historiske kritiks metoder på kristendommen, i modsætning til den konservative bibelteologi. I denne forstand anvendes ordet |1. især blandt eksegeter, som er udgået fra eller påvirket af tysk kritisk bibelforskning fra dette århundredes begyndelse (i Danmark f.eks. H. Mosbech). I negativ betydning er ordet anvendt i konservativ-kirkelig polemik om enhver bibelkritik, som mentes at føre til opløsning af kirkens bekendelse, således f.eks. i Danmark i Arboe-Rasmussen-sagen (discipel af A. v. Harnack, stillet for provsteret og højesteret for vranglære og frikendt 1913—1916). Andre ser i l. en teologisk grundanskuelse, hvori fremherskende tendenser fra den almene kulturelle og politiske liberalisme, d.v.s. den borgerlige klasses livs- og samfundssyn, dominerer. Efter denne definition vil |]. kunne forenes med forholdsvis konservative opfattelser i eksegetiske spørgsmål, medens omvendt yderliggående radikale opfattelser i bibeltolkningsspørgsmål (som i nutiden f.eks. hos Rud. Bultmann) på ingen måde behøver at føre til 1. Vanskeligheden ved at definere 1. beror også på at l. ikke, som f.eks. den dialektiske teologi, repræsenteres af en nogenlunde let afgrænsbar skole, men 794