LINNÉ rats och ett flertal församlingshem uppförts. Stiftet har en ytvidd av 18.774 km” samt en folkmängd av 489.742 personer 1953. Kontraktens antal är 18 och pastoraten f. n. 130. Församlingarnas antal är 214 och prästernas 281, därav 238 i församlingstjänst, 20 vid universitet och skolor samt 23 emeriti. Biskopar: Hiltin-Johannes?; Herbert, Rikard (1000-talet); Gislo 1130—1169; Stenar 1169—70; Kol 1171—96; Johannes 1196—1216; Carl 1216 —20; Bengt 1220—37; Lars 1237—58; Henrik 1258—83; Bo 1285—86; Bengt Birgersson 1286 —1291; Lars 1292—1307; Carl Bååt 1308—38; Petrus Tyrgilli 1342—51; Nils Markusson 1352 —72; Gottschalk 1372—74; Nils Hermansson 1374—91; Knut Bosson 1391—1436; Bengt Larsson 1436—40; Nils König 1441—58; Kettil Karlsson Vasa 1459—65; Henrik Tidemansson 1465— 1500; Hans Brask 1513—28; Jöns Månsson 1529 —43; Claus Canuti (Hvit) 1543—58; Erik Falk 1558—69; Martinus Olai Gestricius 1569—80; Petrus Caroli 1583—87; Petrus Benedicti 1589— 1606; Jonas Kylander 1606—30; Johannes Bothvidi 1631—35; Jonas Petri Gothus 1637—44; Andreas Johannes Prytz 1645—55; Samuel Enander 1655—70; Johannes Terserus 1671—78; Olof Svebilius 1678—81; Magnus Pontin 1681—91; Haquin Spegel 1692—1711; Jacob Lang 1711— 16; Thorsten Rudeen 1716—29; Jöns Steuchius 1730; Erik Benzelius 1731—42; Andreas Rhyzelius 1743—61; Petrus Filenius 1761—80; Uno von Troil 1780—86; Jacob Axelsson Lindblom 1786—1803; Magnus Lehnberg 1805—08; Carl von Rosenstein 1809—19; Marcus Wallenberg 1819—33; Johan Jacob Hedrén 1833—61; Ebbe Gustaf Bring 1861—84; Carl Alfred Cornelius 1884—93; Carl Vilhelm Charleville 1893—1906; Otto Ahnfelt 1907—10; John Personne 1910—26; Erik Aurelius 1927—35; Tor Andrae 1936—47; Torsten Ysander 1947—. Litt.: O. Holmström, Linköpings domkapitels arkiv (Linköping 1901); J. A. Westerlund—J. A. Setterdahl, Linköpings stifts herdaminne 1—5 (Linköping 1915—43); G. Westling, Ur Linköpings stifts historia 1593—1843 (Linköping 1919); R. Gullstrand, Bidrag till den svenska sockensjälvstyrelsens historia under 1600-talet (diss. Sthm 1923); Linköpings gymnasiums historia 1627—1927 (Linköping 1927); O. Hassler, Från östra Ed till Skeninge (Linköping 1932); dens., Linköpings stift under biskop Samuel Enander 1, (diss. Lund, Sthm 1935); K. H. Johansson, Svensk sockensjälvstyrelse 1686—1862 (diss. 815 Lund 1937); Hj. Holmquist—H. Pleijel, Svenska kyrkans historia, 2—6: 2 (Sthm 1938); H. Cnattingius, Om fromhetslivet i Linköpings stift under 1700-talet (i Kyrkohistorisk årsskr. 1941); N. Rodén, Herrnhutiska och nyevangeliska väckelserörelser i Linköpings stift intill 1856 (diss. Uppsala, Sthm 1941); dens., Den evangeliska väckelsen i Kalmar län 1 (Norrköping 1952); Våra syföreningar, utg. av O. Hassler (Sthm 1944); A. Sandberg, Linköpings stifts kyrkoarkivalier t. o. m. år 1800 (diss. Lund, Linköping 1948); Linköpings stift i ord och bild (Sthm 1949); Linköpings stifts matrikel (Linköping 1951; med utförlig bibliografi); Handlingar rörande prästmötet i Linköping 1843 ff.; Linköpings stifts julbok, samliga årgångar. G. T—ll LINNÉ, Carl von, världsberömd svensk naturvetenskapsman, främst växtsystematiker, 1707—1778, mottog i hemsocknen Stenbrohult i södra Småland, där fadern var kyrkoherde, tidiga intryck av den nordiska folktron, vilka en senare upplysningsmässig uppfattning ej helt förmådde utplåna. Av Johann Arndts »Sanna Kristendom» har hans känsliga sinne påverkats dels genom Arndts naturpoesi och dels genom hans teleologiska natursyn. Bibelspråket har bidragit till att forma hans starkt rytmiska, konkret berättande stil; för Gamla testamentets naturskildringar hade han fint öra och med dess vishetslitteratur var han djupt förtrogen. Redan tidigt utformade han i anslutning till den dåtida fysikoteologien en teodicé, genom vilken han gent emot de destruktiva krafterna i allas krig mot alla hävdade en beundransvärd ordning, en välavvägd helhet. Oordningen, konfusionen, är i naturens rike blott skenbar, varåt L. ofta givit även högstämda uttryck, främst i de berömda inledningsorden till de senare upplagorna av »Systema Naturae». Någon typisk upplysningsman är L. därmed knappast, ehuru han alltid måste bedömas mot upplysningens bakgrund. Ett starkt personligt originellt drag är hans medvetande om att av Gud vara kallad till naturens tolk. När han efter en förstämningskris mot slutet av 1740-talet vände sitt intresse till villkoren för den mänskliga samlevnaden, vilket starkast träder fram i hans »Anteckningar över Nemesis Divina», den vedergällande rättfärdig- 816