Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Linné, Carl von
- Litania
- Litauen
- Liturgi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread.
/ Denna sida har aldrig korrekturlästs.
heten, tvingas han att här ställa upp en
sedligt religiös teodicé, som han dock blott
antydningsvis utför. Ehuru en regelbunden
kyrkogångare och en intresserad bedömare
av predikningar, når han i sin tro ej de
centrala frälsningstankarna utan böjer av i
moraliserande och teistisk riktning med en
motsvarande eskatologisk uttunning. Men
han hävdar frimodigt den kristna moralens
värden och manar studenterna till
gudsfruktan, rättfärdighet, ärlighet och glädje.
Många ha ungefär såsom Samuel Ödmann
tagit förblivande intryck av hans fromhet,
som i sig inneslöt också uppriktig
tacksamhet för Guds underbara ledning av hans liv.
Dock framträder i hans religiösa liv mindre
klart än i hans forskning hans egenartat
intuitiva geni.
Litt.: O. Levertin, Carl von Linné (Sthm 1906);
J. Saħlgren, Linné som predikant (i Sv.
Linnésällsk. årsskr. 5, 1922); E. Malmström, Carl von
Linnés religiösa åskådning (diss. Uppsala, Sthm
1926); dens., Ur Linnés tankevärld och religiösa
liv (Sthm 1932); dens., Carl von Linnés
kyrkohistoriska ställning (i Sv. Linnésällsk. årsskr. 25,
1942); K. Hagberg, Carl Linnaeus (Sthm 1939);
E. Ehnmark, Linnæus and the problem of
immortality (i Hum. vetenskapssamf. i Lund
årsberättelse 1951—52, Lund 1952). E. Mm
LITANIA (grek. Jıtavesia, bön), läst i
responsorisk form och avslutad med en
kollekta, är den vanliga kyrkobönen i den
ortodoxa kyrkan och förekommer vid flera
tillfällen under mässan. Även den procession,
varunder bönen reciterades, kallades |.
Inom den romerska kyrkan förekommer |.
i olika betydelser. Med 1. betecknas sålunda
processionerna på Markusdagen den 25/4
(litania maior) samt de s.k. gångdagarna
efter bönsöndagen (litaniae minores). L.
betecknar även och framför allt en kyrkobön
i responsorisk form.
Under medeltiden hade denna bön formen
av en allhelgonalitania (litania omnium
sanctorum), vari markerades olika
helgongrupper, såsom apostlar, martyrer,
bekännare och jungfrur. Denna 1. användes i
officiet vid laudes samt som processionssång vid
flera tillfällen, såsom vid invigning av
dopvatten på påsk- och pingstafton, sjukbesök
817
LITURGI
samt präst- och biskopsvigning. Vid de
under tidig medeltid förekommande
gudsdomarna förekom en speciell 1. I 1. upptogos
nya namn efter hand som helgonkulten
utvecklades och nya helgon nådde Norden.
Förekomsten av en |1. är därför oftast ett
utomordentligt hjälpmedel för fastställande
av ålder och proveniens hos en medeltida
handskrift.
Den romerska kyrkan av i dag har förutom
allhelgonalitanian även en marialitania, en
Jesu hjärtas, en Jesu namns samt en
Josefslitania.
Under reformationen lät Luther bearbeta
och översätta augustinereremiternas
allhelgonalitania 1529. Alla helgonnamn voro
dock uteslutna, varigenom Luthers 1. blev
avsevärt förkortad. Bruket av 1. inskränktes
väsentligt i den evangeliska liturgien, icke
minst därigenom att ett flertal akter, som
innehållit en 1. i de medeltida handböckerna,
försvunno ur kulten.
I Norden kom |. att införas i liturgien efter
tyskt mönster. I allmänhet har 1. bevarat
något av sin ursprungliga botkaraktär även
i evangelisk liturgi och användes därför
huvudsakligen under fastan samt på vissa
böndagar.
Litt.: P. Drews, Studien zur Geschichte des
Gottesdienstes und des gottesdienstlichen Lebens
4—5, Beiträge zu Luthers liturgischen Reformen
(Tübingen 1910); E. Rodhe, Svenskt
gudstjänstliv s. 225 ff. (Sthm 1923; behandlar |]. i svensk
liturgi efter reformationen). Svenska medeltida
1. äro utgivna och kommenterade av H.
Johansson, Svenska litanior från medeltiden (i Svenskt
gudstjänstliv 1951) samt dens., Medeltida
litanior från Västerås (i Svenskt gudstjänstliv 1952).
H. J—son
LITAUEN, se Baltiska länderna.
LITURGI. Det græske ord AÀesitovpyta
kommer af Xog (det, der hører folket til) og
šoyov (handling) og betyder opr. »et
offentligt hverv i folkets eller statens tjeneste»,
bruges altså opr. i en ganske profan,
politisk teknisk betydning. I Septuaginta
derimod er ordet en fast vending for den
præstelige tjeneste i templet, altså en kultisk
terminus. I N. T. møder vi kun sjældent ordet 1.
I Luk. 1:23; Hebr. 8:6, 9:21 og 10:11
818
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed Dec 3 01:42:28 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ntu/2/0423.html