LITURGISK MUSIK lomalderen utg. av O. Kolsrud (Oslo 1952); J. Johnstad, Kirkens gudstjeneste fra oldkirken til i dag (Oslo 1953). Sverige: Y. Brilioth, Nattvarden i evangeliskt gudstjänstliv (2. ed. Sthm 1951); A. 0. 7. Hellerström, Liturgik (3. ed. Sthm 1954); E. Rodhe, Svenskt gudstjänstliv (Sthm 1923); B. Strömberg, Den pontifikala liturgien i Lund och Roskilde under medeltiden (Lund 1954); H. Johansson, Hemsjömanualet (diss. Lund, Sthm 1950); dens., Bidrag till den svenska manualetraditionen (Lunds univ. årsskr. N. F., Avd. 1. 47:6, 1951); dens., Bibel och liturgi (Lund 1953); S. Kroon, Ordinarium missae. Studier kring melodierna till Kyrie, Gloria, Sanctus och Agnus Dei t.o.m. 1697 års koralpsalmbok (Lunds univ. årsskr. N. F. Avd. 1, 49:6, 1953); E. Rodhe, Studier i den svenska reformationstidens liturgiska tradition (Uppsala univ. årsskr. Teol. 1, 1917); S. Kjöllerström, Missa lincopensis (Sthm 1941); Å. Andrén, Nattvardsberedelsen i reformationstidens svenska kyrkoliv. Skriftermål och fasta (diss. Lund, Sthm 1952); dens., Högmässa och nattvardsgång (Sthm 1954); D. Lindquist, Första-mässan i Stockholm (Sthm 1945); dens., Stockholms liturgiska tradition. Högmässa och bigudstjänster (Sthm 1951); D. Helander, Den liturgiska utvecklingen i Sverige under 1800-talet 1 (Lunds univ. årsskr. N. F. Avd. 1, 29:8, 1934); dens., Den liturgiska utvecklingen i Sverige 1811—1894 (Sthm 1939). Talrige artikler i liturgihistorie er publiceret i Tidskrift för kyrkomusik och svenskt gudstjänstliv (1926—41) og dets fortsættelse Svenskt gudstjänstliv (1942 ff.); endvidere er flere ældre dokumenter udgivet i Laurentius Petri-sällskapets urkundsserie 1 ff. (Lund m. fl. 1941 ff.). Reformert: R. Will, Le culte 1—3 (Strasbourg—Paris 1925—35) ; L'Ésprit du culte chrétien. Udg. af prof. v. teol. fak. i Strasbourg (Clermond-Ferrand 1932); K. Müller, Der reformierte Gottesdienst (i Reformiertes Jahrbuch 1927); Christian worship. Studies in its history and meaning. Udg. af N. Micklem (Oxford 1936) ; M. Thurian, Joie du ciel sur la terre (Neuchâtel —Paris 1946); dens., La vie liturgique (i Verbum Caro 1951). Økumenisk: Ways of worship, ed. by P. Edwall—E. Hayman—W. Maxwell (London 1951); Intercommunion, ed. by D. Baillie—J. Marsh (London 1951). K. E. SK. LITURGISK MUSIK. 1. Homofon l. Den urkristna gudstjänsten torde ha tagit arv efter den judiska synagogalgudstjänsten 827 med dess psaltarrecitativ och responsorialsång. Från 300-talet vinner antifonalsången terräng. Ambrosius av Milano (d. 347) anses ha infört såväl detta sångsätt som hymnsängen i västerlandets 1. G r e g orius den Store (d. 604) gav den västerländska 1. en fastare form (se Gregoriansk sång). Under äldre medeltid fördelades den 1. på en rad böcker, avsedda för mässa och tidegärd. För mässan brukades sålunda graduale, tidigare benämnt antifonarium missae (med musiken till den konstrika solosången efter epistellektionen), vartill senare fogades troparium och sekventiarium (musiken till mässans troper och sekvenser, vilka vuxit fram ur de långa melodislingorna i bl.a. Alleluia-sången, som försetts med poetiskt textunderlag). För tidegärden användes antifonarium officii och responsoriale (ibland gemensamt benämnda vesperale; de innefattade tidegärdens antifonal- och responsorialsång, d.v.s. de sångpartier, som utfördes resp. av växelkörer och av soloröst--kör). Vidare förekom psalterium (med psaltarpsalmernas recitationstoner) och hymnale (med tidegärdens hymnmaterial till texter i bunden form). Från 1200-talet sammanfördes mässans sångböcker till ett Missale och tidegärdens till ett Breviarium. Reformationens omgestaltning avy mässan var radikal, och åtskilligt av dess 1. ställdes på avskrivning, även om Luthers inställning till den klassiska 1. var avgjort konservativ. I Sverige och Finland (vars tradition på den l:s område nära ansluter sig till den svenska) fick reformationen ett ur liturgisk synpunkt mera försiktigt förlopp. Den svenska mässan 1541 bevarar sålunda av de liturgiska sångpartierna Introitus (svensk eller latinsk), Kyrie, Gloria med Laudamus, Graduale (svenskt eller latinskt), Credo, prefationen, Sanctus, Agnus Dei samt Benedicamus, vartill kom lektions- och kollekttonerna samt litanian. Först 1553 utkommer »Een liten Songbok til at bruka i Kyrkionne». I denna hade dock endast notlinjerna tryckts. Erforderliga noter kopierades för hand enligt de olika stiftstraditio- 828