nerna ur de äldre mässböckerna och anpassades till den svenska texten. Kyrkoordningen 1571 fixerar mässans och dess 1l:s omfattning och ger även anvisningar för tidegärden. Den senare hade under reformationstiden reducerats till omfång och frekvens, därigenom att kyrkoårets helgondagar skars ner, klostren försvann och korprästinstitutionen avskaffades. Tidesången upphölls dock vid domkyrkorna av djäknarna, som även tidigare delvis ansvarat för de kanoniska tiderna, och i domskolornas hägn torde tidesången ha fortlevat ett stycke in på 1600-talet. Under detta århundrade reduceras gradvis den svenska mässans |. Kyrkohandboken 1614 förbigår sålunda intr oitusmomentet och ersätter det latinska Graduale med en serie svenska psalmer. De 1620 och 1623 tryckta mässböckerna för ärkestiftet, resp. Växjö stift, återger dock några introitusmelodier och i övrigt fem mässerier samt musik för tidegärden vid kyrkoårets större högtider. De handskrivna mässböckerna från 1600-talet innehåller ej sällan ett större material av introitusmelodier och tidesång. I koralpsalmboken 1697 ingick även musiken till mässordinariet, och i upplagan 1701 intogs även kollekt- och lektionstonerna samt musik till välsignelsen, brudmässan och litanian. 1700-talet markerar ett förfall för den 1. »Svenska mässan» 1799 (Ählström och Haeffner) upptar sålunda endast en mässerie, liksom de 1817 och 1818 utgivna mässböckerna. De kännetecknas dels av ett förvanskande av kyrkotonarterna, som tvingats in i durmollschemat, dels av vissa nykompositioner i tidens stil. Musiken till »Den svenska mässan» 1897 företer en ökad musikalisk brokighet. Stoffets huvuddel utgöres visserligen av de traditionella gregorianska melodierna (i moderniserad form), men därutöver meddelas ett stort antal nykompositioner. En mängd alternativa melodier redovisas, t. ex. ej mindre än 11 Kyrie, 15 Laudamus och 10 Agnus Dei. Ett urval av dessa melodier utgavs 1914 under namnet »Missale för svenska kyrkan», i vilket bl.a. ingick nykomponerad musik till de s.k. inledningsantifonierna. 829 LITURGISK MUSIK Mot slutet av 1800-talet hade inom den svenska kyrkan en viss kyrkomusikalisk förnyelse börjat framträda, delvis inspirerad av den tyska kyrkosångsrörelsen. Ett nedslag härav utgjorde en form av musikgudstjänster, närmast av typen »festvesprar», vilkas musik återfinnes i det s.k. »Vesperale», som utgavs 1914. Under 1900-talet bereddes marken för en vidgad kyrkomusikalisk självbesinning, främst beroende på en ökad kännedom om och bearbetning av den svenska reformationstidens 1. Ett resultat härav utgör Psalteriet 1925, som återknyter till den klassiska psalmodien, och enskilda strävanden att med utnyttjande av svenskt material från reformationsårhundradet förnya den svenska tidegärdstraditionen. Under loppet av 1930-talet utgavs sålunda av A. Adell och K. Peters serien Evangelisk tidegärd, och 1949 utkom del I av »Det svenska antifonalet». Av den kyrkomusikaliska nyorienteringen präglas helt »Den svenska mässboken» I (1942) och II (1944), den förra avsedd för mässan och den senare för handbokens av tidegärdens form influerade morgon- och aftongudstjänster. Finlands 1. följer fram till 1809 nära den svenska traditionen, och avvikelserna är även därefter obetydliga. Enligt handböckerna 1886 och 1913 (med vissa ändringar 1933) innefattar mässan i Finland i stort sett samma moment av 1l. som den svenska, även om mässmusiken här bevarat förhållandevis färre inslag av gregorianskt material. Danmark och Norge utgör ett exempel på en radikalare reform av gudstjänsten och dess 1. Claus Mortensens Malmömässa 1528 var till sin karaktär en psalmmässa, där Introitus, Kyrie, Gloria, Graduale-Halleluja, Credo, Sanctus, Agnus Dei och Communio ersatts av danska psalmer. Kirkeordinansen 1537 och Vormordsens handbok 1539 reglerade närmare den danska mässan i nära anslutning till Malmömässans ordning. Emellertid medgav Ordinansen även en alternativ latinsk mässa, där sångpartierna utfördes enligt de gamla romerska böckerna men där bl.a. Graduale, Credo, 830