LITURGISK MUSIK Offertorium och Communio uteslutits. På den radikalare linjen från handboken 1539 står Alterbogen 1556 och Thomissøns Psalmebog 1569, medan Jespersøns Graduale 157383 intar en mera konservativ hållning. Här återfinnes t.ex. latinsk introitus för kyrkoårets flesta helgdagar, med en dansk psalm som alternativ. Kyrie kan sjungas på latin och på högtidsdagar det latinska Gloria. Graduale har uteslutits men Hallelujasången bevarats. För Credo, Sanctus och Agnus Dei upptages vardera en gregoriansk melodi jämte danska psalmalternativ, och den traditionella prefationen meddelas för jul, påsk, pingst och trefaldighetssöndagen. Jespersøns Graduale fick ett icke obetydligt inflytande, även i Sverige, och dess sista upplaga trycktes så sent som 1647. Den gregorianska 1. träder emellertid tillbaka i den danska gudstjänsten, och karaktären av psalmmässa betonas allt starkare. Kirkeritualet 1685, Alterbog 1688 och Kingos Graduale 1699 markerar denna utveckling, samtidigt som gudstjänsten ytterligare beskäres, i det att bl.a. Introitus, prefationen, Sanctus och Pax försvinner. 1802 borttages även Kyriepsalmen, varjämte Halleluja- och sekvenspsalmerna sammanföras till en. Efter mässordningens revision 1912 har emellertid den danska |]. återfått vissa av de klassiska momenten, delvis i gregoriansk form, bl.a. nattvardsliturgien, som är bearbetad av Thomas Laub. Musiken till liturgens och körens partier i mässan enligt äldre dansk (gregoriansk) tradition utgavs 1935 av Jens Peter Larsen och har sedan dess vunnit stor utbredning. Ett av samfundet Dansk kirkesang 1943 utsänt högmässoförslag medtager ånyo Kyrie och Gloria samt Credo i gregoriansk form. Den 1954 utkomna nya koralboken, som utarbetats med anledning av den 1953 fastställda psalmbokens införande, innehåller den för närvarande använda liturgiska musiken, bl.a. en ny gregoriansk sättning till litanian. Den norska kyrkans gudstjänst följer i stort sett den danska traditionen fram till 1814. Den nuvarande norska mässmusiken, som bygger på altarböckerna 831 1889 och 1920, har delvis en klassisk kyrkomusikalisk prägel, även om det musikaliska formspråket är tämligen modernt. 2. Polyfon l. Redan under äldre medeltid framträdde ansatser till polyfon |. i form av den s.k. organum-, diskant- eller fauxbourdonsången (enkel, flerstämmig koralsång). På 1100-talet utföras enstaka mässpartier i flerstämmig körsättning (t. ex. troper, sekvenser, Graduale, Halleluja och Offertorium). Centra för dessa strävanden på den l:s område var Paris och Winchester. På 1300-talet hade den polyfona |1. utvecklats därhän, att serier av liturgiska texter behandlades musikaliskt enhetligt — ett förstadium till den fullständiga polyfona mässan, som fann sin form i de nederländska kyrkomusikaliska skolorna under 1500-talet och vars främste målsman var J. de Près (d. 1521). Palestrina (d. 1594) markerar det polyfona mässkomponerandets fulländning. Under 1600-talet finner den konserterande stilen vägen in i den polyfona 1. Bland de förnämsta protestantiska kompositörerna av polyfon 1l. må nämnas H. Schütz (d. 1676), M. Praetorius (d. 1621), D. Buxtehude (d. 1707) och J.S. Bach* (d. 1750). Den polyfona 1. skapade på protestantisk mark även musikaliska former utöver körmässan, såsom koralmotetten. Se även Gregoriansk sång, Högmässa, Kirkemusik, Kirketonarter, Koralbog, Kyrkovisa, Mässbok. Litt.: Se även Högmässa. P. Wagner, Einführung in die gregorianischen Melodien 1—3 (Freiburg [Schweiz] 1895; Leipzig 1912—21); K. Weinmann, Geschichte der Kirchenmusik (2 ed. Kempten 1912); G. Eisenring, Zur Geschichte des mehrstimmigen Proprium Missae (Freiburg [Schweiz] 1913); P. Wagner, Geschichte der Messe (Kleine Handbücher d. Musikgesch. 11, Leipzig 1913); E. Rodhe, Studier i den svenska reformationstidens liturgiska tradition (Uppsala univ. årsskr. 1917); O. M. Sandvik, Norsk kirkemusik og dens kilder (Kristiania 1918); E. Abrahamsen, Liturgisk musik i den danske kirke efter reformationen (Khvn 1919); H. Riemann, Handbuch der Musikgeschichte 1—2 (2 ed. Leipzig 1919—22); E. Rodhe, Svenskt gudstjänstliv (Sthm 1923); G. Lindberg, Die schwedischen 832