Missalien des Mittelalters (diss. Uppsala 1923); N. Fransén, Laurentius Petri d. ä:s gudstjänstordning (Liturgia suecana 2, Sthm 1927); dens., Laurentius Petri d. ä:s avhandling om skiljetecknen och lektionstonerna (Liturgia suecana 3, Sthm 1930); O. Ursprung, Die katholische Kirchenmusik 1—9 (Handbuch d. Musikwiss. Potsdam 1931—34); F. Blume, Die evangelische Kirchenmusik 1—5 (Handbuch der Musikwiss., Potsdam 1931—34); C.-A. Moberg, Kyrkomusikens historia (Sthm 1932); S. Widding, Dansk messe, tide- og psalmesang 1—2 (Khvn 1933); G. O. Rosenqvist, Det liturgiska arbetet i Finland 1 (Finska kyrkohist. samf. handl. 38: 1, Åbo 1935); L. Eisenhofer, Handbuch der katholischen Liturgik 1—2 (2 ed. Freiburg i Br. 1941); A. O. T. Hellerström, Liturgik (3 ed. Sthm 1954); C.-A. Moberg, Die liturgischen Hymnen in Schweden 1 (Khvn 1947); S. Sørensen, Kirkens liturgi (Khvn 1952); Årsskriften »Dansk kirkesang» 1939 ff. P. Edw. LITURGISKA BÖCKER, se Kyrkans böcker. LITURGISKA FÄRGER, se Paramenter. LITURGISKA FÖRNYELSEN eller liturgiska rörelsen är benämningen på de liturgiska förnyelsesträvanden, som först framträdde i den romersk-katolska kyrkan vid förra århundradets mitt och där ha sitt centrum men som nu kunna sägas vara en allmänkyrklig företeelse med gudstjänstlivets förnyelse i liturgisk anda som sitt mål. Som 1]l:s upphovsman räknar man abboten Prosper Guéranger (1805—1875) i det franska benediktinerklostret Solesmes, vilken ville återföra den romersk-katolska liturgin till den ursprungliga renhet den ägde i fornkyrkan och befria den ifrån en rad av utväxter, som den erhållit under ett alltför starkt tillmötesgående av den »folkliga» religiositetens krav. Den katolska kyrkans enhet var därtill för honom främst en liturgisk enhet. Han såg i varje ändring av de former och riter, genom vilka kyrkan uttrycker sin lära, ett brott mot kyrkan själv och en brist på katolicitet. Den liturgiska brokigheten hade också alltid inneburit ett förstörande av den liturgiska fromheten. Främst i »L’année liturgique», en förklaring och utläggning av alla fester och ceremonier, utkommen i 12 band från 1841, varav 3 posthuma, framlade Guéranger sin 27 833 LITURGISKA FÖRNYELSEN åskådning. Den räknas som l:s huvudhandbok och har trots sin storlek spritts i över en halv million exemplar. Guérangers tankar upptogos av hans munkar i Solesmes och spredos till andra benediktinerkloster, som fingo sin karaktär av denna andliga förnyelse av kyrkans traditionella fromhet. I dessa utvecklades också ett rikt vetenskapligt och folkligt liturgiskt författarskap. I klostret Beuron i Tyskland, återupprättat från Solesmes 1863, skrev Maurus Wolter »Psallite sapienter» (5 band från 1869), den katolska världens främsta psalmkommentar och normerande för uppfattningen av tidegärden och dess psaltarsång. Folkligt betydde en annan Beuron-munk, Anselm Schott, än mera med sin »Messbuch» 1884 och »Vesperbuch» 1893, vilka voro direkt avsedda att föra folket in i liturgin och därför skrivna på folkspråket med förklaringar av liturgin och meditationer i anslutning därtill samt med en rik böneskatt från kyrkans olika tider. När den 45 upplagan utkom 1939 hade Messbuch spritts i 1.650.000 exemplar. Då Beuronmunkarna under kulturkampen på 1880-talet utdrevos från sitt kloster, betydde detta 1l:s fortsatta utbredande med centra i benediktinerklostren Klosterneuburg i Österrike, där abboten Pius Parsch nådde stor framgång med sin folkliga inriktning av liturgin, samt i Maria Laach vid Rhen, varifrån främst inspirationen till 1. i den tysktalande världen utgått. Från Maria Laach har under abboten L. Herwegens ledning från 1918 utgått skriftserien »Ecclesia orans», inledd av R. Guardinis betydelsefulla »Vom Geist der Liturgie», även översatt till danska. Framför allt har emellertid Belgien med klostren Maredsous och Mont Cesar blivit tyngdpunkten för 1. Från Maredsous utges sedan 1910 den ledande tidskriften för 1. »Revue liturgique» och från Mont Cesar från samma år »Questions liturgiques». I Antwerpen hölls också den första internationella liturgiska kongressen 1930, vilken uppvisade 1. som en världsrörelse. Utan påvligt stöd hade 1. icke haft denna framgång. »Den eukaristiske påven» Pius IX gav genom sin encyklika om kyrkomu- 834