liche Vereinigung», företrädare för den moderatare högkyrkligheten, önskade ett måttligare tillbakaträdande av predikan, starkare betoning av sakramenten och dessas objektiva karaktär, rikare liturgisk utgestaltning av gudstjänsten och skapandet av en evangelisk breviarietradition. » Hochkirchlicher Bund» från 1924, stod mindre avvisande mot den romersk-katolska kyrkan, ville ett mera genomfört återställande av den gammalkyrkliga liturgin och eukaristin. Bäst utläser man Hochkirchliche Vereinigungs liturgiska principer ur dess 1939 utgivna »Die deutsche Messe». Denna ville å ena sidan bevara den lutherska gudstjänsttraditionen såväl vad beträffar den lutherska nattvardsordningens ram som Lutherbibelns och de äldre liturgiska ordningarnas språk, den evangeliska psalmen och en rad lutherska böner och liturgiska melodier, men ville å andra sidan fylla »luckorna» i den lutherska nattvardsliturgin genom övertagande av gammalkyrklig liturgisk egendom. Samlande har den liturgiska reformrörelsen blivit genom »Lutherische liturgische Konferenz», sedan 1945 under sin president Mahrenholz. Den har i stor utsträckning fått se sina krav genomförda vid det liturgiska nybyggnadsarbete, som nu äger rum i det evangeliska Tyskland och som nått sitt första resultat i den 1951 utgivna och för samtliga evangelisklutherska tyska kyrkor avsedda och sanktionerade »Agende für evangelisch-lutherische Kirchen und Gemeinden». Den liturgiska reformrörelse, som avser att reformera gudstjänsten på helt allmänkyrklig gudstjänst- och lärobasis, den s.k. »Berneuchener-kretsen» under sin ledare Wilhelm Stählin och med sitt viktigaste dokument i »Ordnung der deutschen Messe» (2 uppl. 1937) har emellertid endast vunnit framgång i mindre kretsar. Även i Tyskland har 1. inspirerat den systematiska teologin att arbeta med gudstjänstens väsen och innehåll (P. Brunner) och ett nutida resultat är bl.a. samlingsverket »Leiturgia» 1952. Överhuvudtaget har 1]. i Tyskland betytt en ny inspiration för det förut ensidigt läromässigt inriktade evangeliska gudstjänstlivet. 837 LITURGISKA FÖRNYELSEN Inspirerad såväl av den romersk-katolska, den anglikanska och den tyska högkyrkliga 1. har 1. vunnit mark också i Nordens kyrkor och särskilt i Sverige. En 1. ay äldre slag företrädd bl.a. av U. L. Ullman och dennes »Evangelisk-luthersk liturgik» 1885, förde fram till 1894 års kyrkohandbok, vilken innebar en första uppgörelse med ett äldre rationalistiskt skede på gudstjänstlivets område (1811 års handbok). De liturgiska förnyelsesträvandena denna tid förde också fram kravet på nya liturgiska gudstjänstformer, samlade i förslaget till Vesperale för svenska kyrkan 1914. För nattvardslivets förnyelse och därmed för »fullständig högmässa» verkade den av anglikanismens 1. påverkade äldre högkyrkligheten från 1910-talet. Den nuvarande |. i svenska kyrkan har emellertid i huvudsak fått sin inspiration dels i det arbete för tidegärdens förnyelse, som fr.a. K. Peters och A. Adell nedlagt genom sina utgåvor av olika tidegärdsritual, slutligt samlade i »Det svenska Antifonalet» 1949, dels i den yngre högkyrklighetens gudstjänstideal. En värdering av dennas betydelse i det nutida svenska gudstjänstlivet ges i G. Auléns »Hundra års svensk kyrkodebatt» 1953. I Finland har i allmänhet intresset för liturgiska former varit ringa. I smärre kretsar av präster och kyrkomusiker har man dock tillvaratagit impulser från svenskt och anglikanskt gudstjänstliv och sökt arbeta för en 1. Den nyare tyska liturgiska forskningen synes alltmer vinna beaktande i det 1948 inledda officiella arbetet på kyrkohandbokens förnyelse. Närmast efter förebilder från Sverige har tidebönen tagits i bruk i blygsam utsträckning och övas såsom regelbunden andaktsform i en och annan församling. S:t Henriks-kretsen, som är en organiserad form för arbete för 1. i högkyrklig anda, har 1946 på svenska och finska utgivit »Tideböner för kyrkoåret». Det för Danmark betecknande är den säregna kombination mellan liturgisk formlöshet och sakramentalism, som präglar kyrkolivet, något som är en följd av att 1800-talets väckelserörelser, såväl grundtvigianerna som Indre Mission, lade stark tonvikt 838