liga». Johan kunde nu gå vidare, och 1576 kom den nya gudstjänstordningen: »Li tu rgia suecanae ecclesiae catholicae et orthodoxae conformis», ofta kallad »Röda boken», utarbetad av Johan och dennes sekreterare Petrus Fecht samt med ett företal i ärkebiskopens namn. Denna liturgi innebar ett djärvt försök att återställa det framställande, det visuella momentet i gudstjänsten och att på medeltida vis förvandla mässan till ett skådespel. Därför lades den största vikt vid de yttre ceremonierna och formerna, i regel hämtade från den medeltida mässan. »En stor del av fromheten består i ceremonier, och Gud skall tjänas icke blott med hjärtat utan även med händer och fötter», heter det i förordet. Det mest originella i »Röda boken» är dock återinförandet av offertorium och kanon, ofta på ett fyndigt sätt omarbetad men med för samtidens lutherska prästerskap utmanande uttryckssätt. Hade gränserna för det enligt luthersk tradition tillåtna knappast överskridits i »Nova ordinantia», är förhållandet ett annat i »Röda boken». Utan större hänsyn till evangelisk svensk tradition hade Johan och hans medhjälpare utarbetat sin mässordning. Böjelsen för den romerska gudstjänstformen som den enda tänkbara har också betecknats som en av de fundamentala svagheterna i denna egenartade liturgiska skapelse, som varken är romersk eller evangelisk. Med uppbjudande av alla maktmedel lyckades Johan 1577 förmå biskopar och präster att anta »Röda boken», dock med vissa bestämda förbehåll och »icke någon superstitions eller vidskepelses stadfästande». Till Johan III:s positiva åtgärder för att säkra sitt verk hörde också upprättandet av en ny prästutbildningsanstalt i Stockholm (1576—1592) med jesuiten Laurentius Norvegus (»Klosterlasse») som föreståndare. Redan från första början hade flera av kyrkans män, bl. dem Abraham Angermannus ställt sig mycket kritiska till konungens reformarbete och övergingo snart till öppet motstånd, varför de 1582 måste gå i landsflykt. Angermannus’ litterära propaganda kom dock i hög grad att bidraga 841 LIV till den omsvängning, som redan före Johans död 1592 var ett faktum. Härtill bidrog också hertig Karl och prästerna i hans hertigdöme, vilka 1588 försäkrade, att de aldrig ämnade »gilla, anamma eller bruka liturgien». Redan vid tiden för Uppsala möte 15393* var därför »Röda bokens» öde beseglat och mötets beslut blev denna boks gravskrift. »Röda boken» förklarades nämligen här vara »en rot och orsak till mycken Oro ... vidskeplig och i själva grunden alldeles likformig den påviska mässan». Med »Röda boken» föll ock »allt hennes onda medfölje i lära, ceremonier och discipliner» (Uppsala mötes beslut). Den liturgiska striden var slut. Litt.: O. Quensel, Bidrag till svenska liturgiens historia 1—2 (Uppsala 1890—93); J. A. Hammargren, Om den liturgiska striden under konung Johan III (diss. Uppsala 1898); E. Yelverton, The mass in Sweden (H. Bradshaw soc. 57, London 1920); Hj. Holmquist, Reformationstidevarvet 1521—1611 (Sthm 1933); S. Serenius, Den heliga mässans liturgiska förnyelse genom Johan III (Vasa 1944; ensidig, okritisk); O. D. Schalin, Kulthistoriska studier till belysande av reformationens genomförande i Finland 1—2 (Helsingfors 1946—47); R. Ohlsson, Abraham Angermannus (diss. Lund, Sthm 1946); R. Askmark, Ämbetet i den svenska kyrkan (Lund 1949); Y. Brilioth, Nattvarden i evangeliskt gudstjänstliv (2 ed. Sthm 1951); Å. Andrén, Nattvardsberedelsen i reformationstidens svenska kyrkoliv (diss. Lund, Sthm 1952); dens., Högmässa och nattvardsgång (Sthm 1954). S. Kj—m LITURGISKE BØGER, BØKER, se Kyrkans böcker. LITURGISKE FARVER, se Paramenter. LIV. Begreppet 1. spelar en betydande roll i religiösa texter i den forntida främre Orienten. L. har då betydelsen av fysiskt |., varvid emellertid detta betraktas som ett utflöde ifrån gudomen. I G. T. är begreppet |. ett sammanfattande uttryck för israelitens högsta ideal, nämligen en av för tidig död och olycka ohämmad tillvaro; i denna betydelse anges |., »leva» hos profeterna och i av dem influerade skrifter såsom lönen för omvändelse och lydnad för Jahves vilja (t.ex. Am. 5: 4, 6, 14; Hos. 6:1 f.; Hes. 21, 18:21 ff.; 842