altså tale om legemets opstandelse (udtrykket »kødets opstandelse» i den danske form for det apostolske symbol er ikke bibelsk; i N.T. hedder det »de dødes opstandelse»: 1. Kor. 15; Hebr. 6:2; Ap.G. 17: 32), men hvordan forholdet mellem det jordiske legeme og opstandelseslegemet skal tænkes, findes der kun i 1. Kor. 15 et forsøg på billedligt at gøre rede for, idet Paulus henviser til både den lighed og den forskel, der består mellem sædekornet, der lægges i jorden, og den grønne spire, som skyder op: »Således må dette forkrænkelige iføre sig uforkrænkelighed og dette dødelige iføre sig udødelighed» (jfr. Rom. 8: 11). Hovedsagen ved livet på den anden side dommen er, at det er knyttet på det nøjeste til Kristus (»hvor jeg er, der skal I også være» Joh. 14:3, derfor retter håbet sig mod at »samles med ham» 2. Tess. 2: 1). Dette samliv er ensbetydende med delagtighed i hans væsen eller guddomsglans (så de må skue min herlighed» Joh. 17:24; få »del i herligheden, der skal åbenbares» 1. Pet. 5:1). Selvom Skriften intet nævner udtrykkeligt derom, er det dog en selvfølge, at den fulde forening med Kristus også betyder den fulde forening med alle dem, som hører ham til; at vi »skal se ham, som han er» (1. Joh. 3: 2), rummer uvilkårligt et løfte om gensyn med dem, vi her er knyttet til i Kristi kirke (med hensyn til de fordømtes skæbne henvises til art. Evigt straff). Se også Evigt liv, Uppständelse. Litt.: En større historisk oversigt kan søges i: S. D. F. Salmond, The Christian doctrine of immortality (Edinburgh 1895—97); en kortere fremstilling er: C. Allington, The life everlasting (Oxford 1947). Nyere skandinavisk literatur: E. Rodhe, Livet efter döden (Sthm 1921); F. Holmström, Uppståndelsetrons konsekvenser (Lund 1938); O. Hallesby, Udødelighet og Oppstandelse (Oslo 1940); J. Norborg, Mens vi venter. Tanker omkring det kristne håp (Oslo 1941); L. Brøndum, Døden og evigheden (Khvn 1953); Hvad er det evige liv? Red. af S. Holm (Khvn 1953); Der er et evigt liv. Red. af Aa. Falk Hansen (Khvn 1953). N.N. LIVINGSTONE, David, — >» missionär, upptäcktsresande, människovän» — f. 1813 i Blantyre i Skottland, d. 1873 i Chitambo, 849 LIVINGSTONE David Livingstone. N. Rhodesia, en av 1800-talets stora personligheter med ett avgörande inflytande på en hel kontinents framtid. Med okuvlig energi beredde sig den fattige bomullsarbetaren studietillfällen. Med sina studier i medicin och teologi ville han förbereda sig för missionstjänst i Kina och blev antagen i engelska Londonmissionssällskapets tjänst. Sällskapet beslöt emellertid att sända honom till Afrika, och han måste tämligen motvilligt uppge planerna på Kina. Efter ett decennium i Bechuanaland företog han åren 1850—56 sin första epokgörande resa: från Kap till Sambesi; sedan utefter denna flod till dess källor och till Loanda i Angola; slutligen utefter Sambesi till dess mynning vid Quelimane i Mozambique. Under sin vistelse i England inbjöd han i Cambridge landets studerande ungdom att gå i missionens tjänst. Vid denna tidpunkt utträdde han själv ur Londonmissionssällskapets tjänst och utgick till Afrika på engelska regeringens uppdrag. På andra resan 1858—64 upptäckte han Nyassa-sjön och nuvarande Nyassaland. Där kom han också i kontakt med den arabiska och portugisiska slavhan- 850