LUKAS EVANGELIUM get højere grad gældende; sektvæsen har kun meget lidt gjort sig bemærket. Trods den rolige og afbalancerede religiøsitet i befolkningen har stiftet ikke des mindre ret ofte været sæde for kirkelige stridigheder, der gav genlyd viden om: da den liberale teolog Arboe-Rasmussen 1913 skulle udnævnes til sognepræst i Vaalse, nægtede biskop Wegener at give ham kollats, og bisperne anlagde sag imod ham for falsk lære. Sagen førtes gennem tre instanser og efter en højesteretsdom 1916, som dog ikke udtalte sig om det dogmatiske spørgsmål, blev han udnævnt og kollatsspørgsmålet ordnet ved særlig lov. Sagen vakte gennem mange år umådelig opsigt og fik vidtrækkende følger for den kirkepolitiske diskussion. 1932 udgav præsten Otto Larsen i Ø. Ulsted en bog, hvori han søgte at tolke kristendommen udfra en hoøffdingsk værdifilosofi. Der rejste sig en heftig debat om hans synspunkter og om hans ret til at forblive i præsteembedet, og belært af erfaringen om vanskelighederne ved at få fældet en kætterdom, foretrak man at ordne sagen administrativt og afskedigede præsten med pension og ventepenge. Denne afgørelse udsattes også for heftig kritik og debat. Ved vakance i valgmenighedspræstestillingen 1947 blev der valgt en kvindelig teolog som menighedens præst. Dette valg satte fart i den løbende debat om kvindelige præster og foranledigede et lovforslag om kvinders adgang til præsteembede; dette blev under heftig modstand fra betydende kirkelig side ført igennem rigsdagen, men da biskop Plum nægtede at foretage ordination og give kollats, måtte dette spørgsmål ordnes ved en ny særlov, som overdrog det til anden dertil villig biskop at ordinere, udstede kollats og føre tilsyn. Derefter foretog biskop Øllgaard i Odense ordinationen af den pågældende valgmenighedspræst (0g 2 andre kvinder) og førte indtil 1950 tilsyn med Lolland-Falsters valgmenighed. Siden overtog biskop Høgsbro tilsynet. Biskopper: Andr. Birch, 1803—05; P. O. Boisen, 1805—31; Rs. Møller, 1831—42; G. P. Brammer, 1843—45; P. C. Stenersen Gad, 1845—48; D. G. Monrad, 1849—54; J. H. Lautrup, 1854— 855 56; S. C. W. Bindesbøll, 1856—71; D. G. Monrad, 1871—87; H. V. Sthyr, 1887—99; H. C. v. Leunbach, 1899—1903; H. S. Sørensen, 1903—07; C. Wegener, 1907—23; J. J. A. Ammundsen, 1923— 42; N. M. Plum, 1942—50; H. Høgsbro, 1950—. Litt.: Kirkelig Haandbog 1951, udg. af P. Nedergaard (Khvn 1951). P.G. L. LOV, se Lag, Lag och evangelium. LOYOLA, se Jesuiterordenen. LUKAS EVANGELIUM. L:s särställning inom N.T:s skrifter bestämmes av två ting. Den tredje evangelisten har på samma sätt som Matteus utvecklat den av Markus skapade litterära formen för Kristusbudskapet. Berättelserna om Jesu gärningar och hans lidande ha blivit förenade med en samling av Jesu ord och tal. Å andra sidan utgör L. den förra delen av ett vidlyftigt historieverk som beskriver hela den gudomliga uppfyllelsens historia ända från Jesu förelöpares födelse till den store hednaapostelns ankomst till Rom. L. bör alltså jämföras både med Matteusevangeliet* och Apostlagärningarna". L:s uppgift kan utläsas ur prologen: 1: 1—4. L. vill vara en metodiskt skriven historiebok som utnyttjat allt pålitligt, både muntligt och skriftligt källmaterial. Att det är tillägnat en hög (romersk?) dignitär, Theophilos, tyder på en viss apologetisk tendens. Lukas ville med sin sanningsenliga historieskrivning skingra de ogrundade misstankar och anklagelser som Rom från Neros dagar hade hyst om den kristna kyrkan. Framför allt är L. dock ett evangelium, ett glädjebudskap om Guds frälsningsverk i Jesus. Fast L. mera än de andra evangelierna är ett litterärt verk, står även det i den apostoliska förkunnelsens tjänst. L. bär ett allmänkyrkligt vittnesbörd om den korsfäste och uppståndne Herren (Kyrios). L:s komposition belyses av den plan, som behärskar källskrifternas alternerande bruk. Grundstrukturen är hämtad från Mark.: Jesus börjar sin verksamhet i Galiléen (4: 14—9: 50), vandrar genom Samarien och Perea till Jerusalem (9:51—19: 27), där den heliga passionshistorien äger 856