LUNDATEOLOGI Aulén (f. 1879), Anders Nygren (f. 1890), samt Ragnar Bring (f. 1895), vilken efterträdde Aulén som professor 1933. Det som givit 1. dess profil och som framför allt i Norden fört densamma in i den teologiska debattens centrum är å ena sidan dess strävan att bedriva systematisk teologi (dogmatik och teologisk etik) som vetenskap i sträng mening och att genom religionsfilosofiska undersökningar ställa teologien i relation till det vetenskapliga tänkandet i allmänhet och därvid skapa en hållfast och ur vetenskaplig synpunkt oanfäktbar teologisk metod. Denna sida har särskilt, på något olika sätt, utförts av Nygren och Bring. Å andra sidan har |. blivit bekant genom sin strävan att förena en kritisk historisk metod med en djupare förståelse för det dogmatiska trosinnehållet. I sina religionsfilosofiska undersökningar har Nygren utvecklat en transcendentalkritisk metod, som han framställt under analys och kritisk diskussion av en hos Kant och Schleiermacher föreliggande problemställning. Emedan religionen framträder med anspråk att vara en mer än subjektiv verklighet och kräver att bli uppfattad som en objektiv erfarenhet, blir det religionsfilosofiens uppgift att undersöka grunden för detta giltighetsanspråk. Då religionsfilosofien sålunda koncentreras på religionens giltighetsfråga, har den med andra ord att utröna, om den religiösa företeelsen uppvisar några moment, som kan dokumentera den såsom en nödvändig och allmängiltig eller apriorisk livsform. Under uppgörelse med bl.a. kulturidealismen i värde- och aprioritetsläran hos W. Windelband och H. Rickert men samtidigt icke utan en viss påverkan av densamma uppvisar Nygren i »Religiöst apriori» (Lund 1921), att evighetskategorien är religionens transcendentala grundkategori och såsom sådan samtidigt den förutsättning, varpå hela kulturlivet bygger, eftersom de allmänna kulturvärdena, vad som är sant, gott och skönt, göra anspråk på att gälla utan hänsyn till rum och tid. Utifrån detta konstaterande kan Nygren t.o.m. tala om en »religiös trosplikt», en plikt för varje människa att be- 863 sinna sig på religionen som sitt livs djupaste förutsättning. Anknytningen till ett av kulturidealismen påverkat tänkesätt försvinner emellertid snart och den transcendentala deduktionen får karaktären av en logisk förutsättningsanalys i renodlad gestalt, vilket tydligt manifesteras i »Filosofi och motivforskning» (Sthm 1940). Sedan religionsfilosofien fastslagit religionens karaktär av nödvändig och allmängiltig erfarenhetsform, blir det teologiens uppgift att undersöka kristendomen som en historiskt given realisering av religionens allmänna kategori. Teologiens objekt är därvid trosvittnesbördet, icke »Gud och de gudomliga tingen» såsom i den förkantska dogmatiken, en tes, som Nygren noggrant underbygger i arbetet »Dogmatikens vetenskapliga grundläggning» (Lund 1922). Då de olika trosutsagorna blott äro skilda uttryck för en och samma trosinriktning, stå de i ett nödvändigt sammanhang med varandra. Denna den kristna trons organiska karaktär är orsaken till att en vetenskaplig framställning ay densamma måste få en systematisk form. Det inre, organiska sammanhanget är givet i och med trons enhetliga, teocentriska karaktär, heter det hos Aulén i hans dogmatik »Den allmänneliga kristna tron» (4 ed., Sthm 1943), varvid han dock inskärper, att det icke kan vara fråga om en rationellt sluten enhetlighet utan om en enhetlighet, som kännetecknas av en inre spänning. Bring framhåller i samma anda i sin studie »Till frågan om den systematiska teologiens uppgift» (Lund 1933), att de enskilda trosföreställningarna kunna legitimeras som kristna genom att återföras på trosåskådningens centrum. Alla utsagor, som kunna subsumeras under religionens kategori, framstå enligt en för de nämnda tre lundateologerna gemensam terminologi som ett meningssammanhang, på samma sätt som teoretiska, etiska och estetiska omdömen ingå i skilda meningssammanhang, utanför vilka de förlora sin ursprungliga innebörd eller eventuellt bli helt meningslösa. Då det gäller de ateoretiska (religiösa, etiska, estetiska) meningssammanhangen, insk juter sig emellertid mel- 864